Ursprunglig.
Grusiga och sandiga strandvallar; även på klapper och strandnära sandmark, helt öppet. Linnés beskrivning (Linnæus 1745b, 1 juli 1741) av växtplatsen (ön Klasen i Hellvi) är mycket träffande: ”… wäxte på Stranden åt Söder och Wäster af Klasen, där Hafwet kastadt klappor och sand tilsammans, nästan af en famns högd, 3 à 4 famnar ifrån sielfwa Wattubrynen, och emellan denna wall och siön upfylt stranden med Tång eller Fuco. På denna wall wäxte Weidet hela Öen bort åt som en Hamp-åker…”. Dessutom förekommer vejde ibland i grustag och sandtag, dessutom medföljande där strandgrus används t.ex. på grusvägar. I ett grustag vid Stangsmyr, Lojsta, fanns arten konstant under 20 år, 1986–2006 (BSn, SSn, JP).

Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.” och angav artens utbredning som stränder från Hamra och Vamlingbo till Fårö (samt tre lokaler i det inre av Gotland; kanske hade vejde kommit från stränderna vid släketäkt). Englund (1942) fann vejde på 228 strandavsnitt vid sina inventeringar 1928–36 (inkluderade ej Gotska Sandön). Arten förefaller ha oförändrad utbredning och frekvens på öns stränder jämfört med förhållandena vid slutet av 1800-talet.