Ursprunglig, men även inkommen.
Ursprunglig i naturliga miljöer: hällmark (ofta i tunn jord på häll och då synnerligen småvuxen), alvar, vätkanter, fuktmarker, kärr och ängen; någon gång på fuktig sandstrand samt på strandängar. Dessutom finns en sent inkommen, storvuxen form som är bunden till kulturmiljöer: körvägar, grustag, vägkanter, gårdsmiljöer, bryor, diken och åkrar (Hylander 1953, Johansson 1998). Uppgifter om tidigare frekvens saknas, då arten uppmärksammades sent. Den har troligen ökat efter introduktioner i kulturmiljöer. Den rätt höga andelen i provrutorna hänger samman med förekomsten i fuktmarker och ängsmarker, vilka har stor areell utbredning. Men uppskattningsvis 40 % av provrutorna med storven låg på eller i nära anslutning till åkrar eller vägar; här är storven troligen mycket allmän.