Ursprunglig (?), även förvildad.
Ängskavle kan vara ursprunglig på Gotland – den nämndes redan av Wahlenberg efter hans resa på ön 1799 – men den är mycket kulturberoende. Den växer på väg-, åker- och dikesrenar och vid gårdar; även ofta noterad i lövskog, lövridåer och ängen, någon gång på myrodling, torräng, sank (obetad) till frisk äng. Den odlades också, i varje fall under 1900-talet, som vallväxt och spreds därigenom (Johansson 1998). Johansson (1897) räknade ängskavle till ”kulturgränsens växter”, vilka då (ännu) inte varit föremål för odling, men som var beroende av kulturskapade miljöer.
Frekvensen är möjligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”H. o. d. (?)”.
Enbart vanlig ängskavle ssp. pratensis är känd från Gotland.
Första fynd
Utbredning
Tämligen allmän, 122 kartblad, 482 km2-rutor.
