Ursprunglig.
Ängsruta växer på näringsrika, fuktiga strandängar, där den kan ses i stora bestånd. Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade förekomster, framför allt längs ostkusten, särskilt tätt från Kräklingbo till Boge, sedan vidare norrut till Bunge. Dessutom växer arten i annan fuktig ängsmark, fuktiga partier i myrar och kärr, kärrkanter, diken i skogsmark och myrar (även i torvjord), i kanten av åar och bäckar och på fuktiga åkerrenar. Johansson (1897) angav arten som tämligen allmän, nordligast till Stenkyrka. I dag står frekvensen på gränsen till allmän, och arten ökade alltså möjligen något under 1900-talet. Från Fårö, där arten under våra inventeringar har noterats i fyra kartblad, blev den först uppgiven 1942 (Englund 1942, Fries 1942).