Ursprunglig.
Betad havsstrandäng, gärna med skonor, även högt uppe på stranden nära stenar. Englund (1942) nämner tre typer av växtplatser: strandäng, i gräsfria ytor på strandens nedre delar (allmännast), längre upp i närheten av stenar och block samt i springor på klippor.

Englund antecknade strandnarv från 224 strandavsnitt efter sina inventeringar 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Arten minskade alltså under 1900-talet. Förmodligen hänger det samman med minskande bete av strandmarkerna, ett bete som förr i tiden skapade blottad jord för strandnarv. Möjligen har denna småvuxna växt också delvis blivit förbigången under Projekt Gotlands flora.