Ursprunglig.
På något fuktig mark, i synnerhet ängsmark, gärna betad; även på tunn jord på tidvis fuktig hällmark, på utdikad f.d. myrmark, i vätar, ag- och starrmyrar, i kanten av diken, dammar och bryor samt i körspår på skogs- eller åkervägar. Det finns några uppgifter från åkrar (vall) eller åkerkanter, men denna biotop tycks, av äldre belägg att döma, ha varit vanligare under 1800-talet än i dag.

Tidvis har åkermynta behandlats som flera arter, så t.ex. av Johansson (1910b) som förutom M. arvensis även nämnde M. austriaca, M. palustris och M. parietariifolia.

Åkermynta är konkurrensstark, tålig mot tramp och bete och förekommer ofta i rika bestånd. Troligen är den kultur­gynnnad. Den förefaller ha ökat under 1900-talet; Johansson (1897) bedömde den bara som tämligen allmän.