Ursprunglig.
Strandängar, åkrar, ruderatmark, fuktiga stigar, körvägar och beten, gärna på myrjord. Även funnen, som en avvikande form, i bar alvarmo på Bälsalvret i Bäl 1891 (KJ i LD; Johansson 1897 s. 106 som O. rubra f. tescaria, Nordborg 1963 som en form av O. vernus). Här är den lågvuxen och ogrenad (jfr Snogerup 1983 s. 6); möjligen är den ursprunglig i denna extrema miljö. Denna form, som parasiterar på fårsvingel Festuca ovina, utvecklas vid odling i mer näringsrik miljö till normalt vuxen gatrödtoppa (Snogerup 1983). Formen har även setts under våra inventeringar fram till 2012 (167155 639629 BGJ, JP). Plantor med vita blommor har observerats i Sanda på Vivesholm (Fries 1932).

Englund (1942) redovisade 195 lokalprickar (för O. rubra) efter sina inventeringar 1928–36 av Gotlands stränder. Strandformen av rödtoppa, som växer främst i rödsvingelbältet, ansågs av Englund morfologiskt likna O. verna, men i blomningstid överensstämma med O. serotina (= O. vulgaris). Han bedömde att denna form var ursprunglig på stränderna. Strandformerna var lågvuxna och ogrenade, men högre upp på stränderna fanns även mer högvuxna och grenade former (Englund 1942; jfr även skisser i Snogerup 1987a).

Arten har en ojämn utbredning över ön, men är alls inte bunden till stränderna, som Johansson (1910b) bedömde. Den förefaller vara (minst) lika vanlig i dag som den var tidigt på 1900-talet (Johansson 1910b, Englund 1942).