Kulturföljeslagare, från sent 1700-tal eller tidigare.
Främst i åkrar (mest i träda; även i vall eller med raps eller råg); även betesmark, torrängar, vägkanter, gårdsmiljöer, skräp- och jordhögar, tippar och halmupplag. Sekundärt spridd till hällmarker och alvar. Johansson (1897) beskrev inte fliknäva som ett åkerogräs (på s. 48 markeras att arten växer på kalkhällar). Uppgifter om växtmiljöer från tidiga belägg (fram till 1850-talet) antyder att fliknäva då var ett trädgårdsogräs (vid gärdsgård, köksträdgård, prästgård, nära kyrkan, vid S:t Görans ruin). Möjligen har fliknäva blivit mer framträdande som åkerogräs under senare tid; den tidigaste uppgiften om detta är så sen som från 1910. Fliknäva återfinns inte i Münchenbergs herbarium med växter huvudsakligen samlade 1701–02 i eller i närheten av Vall, där den knappt hundra år senare sågs av Wahlenberg. Det är inte omöjligt att arten inkommit till Gotland så sent som under 1700-talet.

Arten verkar ha haft oförändrad frekvens under 1900-talet, eftersom även Johansson (1897) angav den som ”Täml. allm.”. Hans sydligaste lokal låg i Hablingbo, senare (1910b) i Öja. På Storsudret har arten nu ett av sina starkaste fästen, så här har den senare ökat markant.