Kulturföljeslagare.
Åkrar (korn, raps, vete, råg, betor, havre; även trädesåkrar), ruderatmark, soptippar, skräphögar, grustag, jord- och grushögar samt sandig mark. Att fårtunga är en vanlig växt återspeglas i andelen provrutor. Arten är traktvis allmän i slättbygderna, men är ovanligare i skogsområdena på Lojsta hed bort mot Torsburgen, på östra och nordöstra Gotland samt på Fårö. Detta stämmer med förhållandena under slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm. på sandområdena; eljes h. o. d.”. Om fårtunga var så sällsynt kring skiftet 1700/1800 som Wahlenberg angav (ännu hos Säve, 1837, var bara Wahlenbergs två lokaler kända) kan en förklaring till dess starka expansion under senare hälften av 1800-talet vara att den kommit in till Gotland vid flera skilda tillfällen, kanske redan på 1700-talet (eller tidigare) och sedan på nytt under 1800-talet.

Ibland förekommer enstaka exemplar med vita blommor (Larsson 1994). 
Endast vanlig fårtunga ssp. arvensis är känd från Gotland.