Ursprunglig.
Öppna till något slutna, torra till fuktiga skogar på kalkunderlag, mest tallskog, även barrblandskog, t.ex. kalktallskog, hällmarkstallskog och ängstallskog; ofta noterad i lite torrare delar av källmyrar; även hällmarker. I vissa kalksluttningar, främst längs de nordvästra kusterna är piggrör ofta dominerande. Johansson (1897) beskrev artens miljöer som hällmarker och grusbackar, medan Pettersson (1958) ansåg att piggrör förekom främst i glesa tallbestånd på ett underlag av lerhaltig kalksten. De miljöer vi noterat under våra inventeringar stämmer bäst överens med Petterssons beskrivning. Vi har också märkt att piggrör gärna växer i bryn, t.ex. i vägkanter mot skog; även i vägkanter mot öppen alvarmark, t.ex. vid Bälsalvret.

Piggrör är beståndsbildande i flera av de angivna miljötyperna. I de gotländska skogarna är den vanlig, vilket märks genom den ganska höga andelen provrutor i vilka den noterats.

Johansson (1897) angav ”H. o. d. på hällmark. … Ej sedd s. om Lojsta”. Pettersson (1958) hade knappt 200 lokalprickar, även i Sundre och Vamlingbo. Han höll också för troligt att den här var nyinvandrad. Förutom några noteringar just på Storsudret saknas piggrör fortfarande på södra Gotland. Generellt ökade piggrör starkt under 1900-talet, förmodligen beroende på minskat bete på öns utmarker.