Ursprunglig.
Vägrenar, dikeskanter och åkerkanter, stigar och körvägar, ibland i grustag och i ruderatmark; även torr till frisk ängsmark, gärna betad. Puktörne trivs såväl i lerjord som i lättare, sandiga jordar. Från åkrarna, där puktörne var ett besvärligt ogräs på Linnés tid, har det blivit fördrivet; dagens plogar har inga problem med puktörnets rötter. Plantor med vita blommor förekommer sporadiskt (Fries 1932), under vår inventering har sådana antecknats i Hablingbo (JP), Sanda (BGJ), Lummelunda (BL) och Rute (JP).
Puktörne är i dag allmän på Gotland. Johansson (1897) beskrev frekvensen som ”Täml. allm.”, så arten blev vanligare under 1900-talet. En orsak till ökningen är troligen minskad hävd av vägrenar och åkerkanter.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745a nr 623), som här anger det gotländska namnet puktörne. I reseberättelsen (Linnæus 1745b) skriver han dock: ”Järnrot, kallades här Ononis, som wäxte i åkrarna, förtretlig för Åkermannen, emedan hon, mycket seg, håller tilbakas plogen.” Puktörne samlades redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Allmän, 156 kartblad. Provrutor: 1,4 %.
