Inkommen, bofast.
Öppen, näringsrik strand (arten är tånggynnad): sandstrand samt betad, ofta något dyig strandäng, i uppluckrad grässvål eller jordblottor. Den finns även på sötvattensstränder, t.ex. vid Paviken i Västergarn. Under 1800-talet noterades den främst från öns hamnar vid Klintehamn i Klinte, Visby och Kappelshamn i Hangvar, varför den förmodligen inkommit till ön med sjöfarten och efter hand naturaliserats på tångstränder (Englund 1942). Förutom Landebergs uppgifter i Vamlingbo och Västergarn (även C. Säve i UPS) och uppgifterna från öns hamnar var strandskräppa vid slutet av 1800-talet känd bara från Anga och Boge (Johansson 1897). Man kan dock inte utesluta att strandskräppans förekomster på t.ex. Landebergs växtplatser har en längre historia.

Vid Englunds (1942) inventeringar av öns stränder åren 1928–36 hittades strandskräppa inom fyra delområden: Hoburgen i Sundre till Faludden i Öja (19 lokaler, även i Vamlingbo och Hamra), Klintehamn i Klinte till Västergarn (5 lokaler, även Sanda), Anga till Norrlanda (6 lokaler) samt Gothem till Boge (4 lokaler), sammantaget 34 växtplatser. Under slutet av 1900-talet ökade arten ytterligare och spred sig främst på öns sydvästra och sydöstra delar, och antalet växtplatser har minst trefaldigats. Strandskräppa har alltså ökat starkt på Gotland under de 200 år som den varit känd här.

Endast vanlig strandskräppa ssp. maritimus är känd från Gotland.