Ursprunglig.
Sandstränder och strandängar, ibland något sumpiga, gärna vid tång- och driftvallar i nedre landstranden (”undre hygrolitoralen”, Englund 1942), någon gång också på grusigare och blockrikare stränder. Svartkavle tål viss igenväxning. Från sin inventering av gotlandskusten 1928–36 redovisade Englund (1942) en karta med 234 lokalprickar, där det var glest mellan fynden på öns västra kust (bara nio lokaler från Eksta till Kappelshamnsviken) redovisade på kartan, liksom i nordväst (norr om Kappelshamnsviken) och på Fårö. Svartkavle är nu något mer spridd i de områdena, t.ex. från Eksta till Klintehamn, i Tofta, från Visby till Lummelunda, i Fårösundet och därifrån mot nordväst vid de norra kusterna av Fleringe. Arten bör därför ha ökat något under mitten och slutet av 1900-talet, troligen beroende på minskat strandbete.
Första fynd
Zetterstedt (1874): Bandlundviken i Burs, Tjängdarve strand i Sproge samt nedom Nors i Gothem, alla 1872. Samlades från Bandlundviken i Burs (J.E. Zetterstedt i LD, UPS) och Tjängdarve strand i Sproge (J.E. Zetterstedt i OHN, UPS); men tidigast tagen i Othem, på ön Grunnet utanför Slite 1840 (Wö i VI).
Utbredning
Tämligen allmän, 77 kartblad, 296 km2-rutor.
