skogsalm

Alm är ursprunglig. Den är ett skuggtåligt träd som trivs bäst på kalkhaltiga mulljordar, vilka är sällsynta i Halland. Enstaka träd eller mindre bestånd växer främst i mullrika sluttningar, bäckraviner och bergbranter men också i dungar och lundar tillsammans med andra ädla lövträd. Alm planteras ofta vid gårdar, i alléer och parker, där arttillhörighet och artrenhet nog kan diskuteras, eftersom import av utländska arter har varit och fortfarande är vanlig (Almgren m fl 1984). Almen är stormtålig, självsår sig lätt och utvecklar rikligt med stubbskott.

Allm. och smått beståndsbildande på delar av Närkeslätten, främst kring Hjälmaren och i kalkområden samt i Skogsbygdens förkastningsbranter (Samzelius m.fl.). Blomberg (1865a) påpekade att den vid Hjälmaren rikt förekommande almen ”såsom vildväxande upphöra nästan alldeles blott en half mil från stranden” och Hartman (1866) att den vid Hjälmaren förekom i alla socknar men var täml. allm. endast i västra och mellersta Närke. Vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge sågs 27 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Från Hammar omtalades almen redan av Samzelius och Gyllehaal (ms 1774). I inre Tiveden är den sälls. (R. Johansson 1972) liksom i motsvarande delar av Tylöskog (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) och Kilsbergen. Mau (1832) såg vid sin resa förbi Svartå ”elmelundar”. Segerström (1932) kände bara 1 lokal i Lerbäck och 7 i Hammar. Blackstahyttan preciserades som första Kilsbergslokal av Hellbom (1871a) och A. Sjögren fann almen 650 m NV om Marka 1925 (Arwidsson 1926).

Almen uppträdde i Närke under tidig Ancylustid och var ett dominerande träd under äldsta värmetid för ca 8 300 år sedan (Bergström 1960, Post 1909a, 1920). De tidigaste pollenfynden är från bl.a. Nyckelmossen i Askersund (Post 1913) och Ingvaldstorpsmossen i Lännäs. En mängd uppgifter om senare förekomster i landskapet finns från bl.a. Mossbymossen i Ekeby (Florin 1961), Skagershultsmossen (Sandegren 1920) och Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Lövängen utbildades bl.a. där almen påvisade goda växtplatsförhållanden. Åtskilliga ”ursprungliga” almlundar, särskilt i Skogslandet vid dess förkastningsbranter, ådalar och raviner, har troligen utvecklats genom lövängsbruket. Arten är påtagligt gynnad av instrålningen mot rasmarker och ingick som en självklar del i ängsbruket i sådana miljöer. Det är idag ofta omöjligt att säkert avslöja ev. opåverkade bestånd. Kulturinflytandet kan vara svårt att tyda, ofta dolt i en vildvuxen natur, men bör inte underskattas. Almen ”wäxer i lös jord på ängar, hälst när til byar” (Samzelius ms 1758).

Almen ”förtiänar at planteras, så mycket häldre som allehanda örter wäl trifwas under henne och wäxa frodigt, hwilket ei sker med andra trän. Hon låter ock artigt klippa sig” (Samzelius ms 1758). Kjellmert fann 6 lokaler av ”till synes ursprunglig” alm i Svennevad, men gav ingen insyn i hur denna värdering gjorts. Eckerbom (1948b) talade om ”spontan alm i trakterna närmast Vättern samt å öar i denna sjö”.

Broddeson (ms) fann på 1920-talet almen rikt företrädd i bl.a. den då brukade lövängen vid Stenvred i Lännäs. Ännu ses gamla, hamlade almar i slåtterängar av museal karaktär vid bl.a. Svenshyttan i Hidinge (Hallin m.fl. 1992b, !) och Latorp i Tysslinge. Vid Norra Nyckelhult i Lerbäck var alla stora träd borta 1887 (Sernander 1914c), men yngre almar dominerade trädskikten i dess hagar på 1960-talet (Hallin ms).

Utanför ädellövområden växer almen ända nere i alkärr och ute på strandvallar och i bäcklundar. N om Runnaby i Eker växte den uppe på åstallskogen intill en brunn 1995.

Se vanlig skogsalm Ulmus glabra subsp. glabra och bergalm Ulmus glabra subsp. montana

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Ej känd nordligare i kustlandet, når i inlandet till Åsele lappmark. - 4 (4).

631 Ulmus glabra Huds.

This species occurs in Europe and adjacent areas towards the east and southeast. lwo varieties or subspecies are distinguished, viz. var. montana Lindq., occurring in Scotland, N. England and N. and W. Scandinavia, and var. scabra Lindq. in the other parts of the range. This species is commonly cultivated and often naturalized. Further, the E. Asiatic U. laciniata (Trautv.) Mayr and the N. American U. americana L. are mapped here. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 123.

Skogsalm
Almen föredrar frisk eller fuktig, mull- och näringsrik mark. Den är skuggtålig under uppväxten och hävdar sig därför väl i konkurrens med andra skogsträd. Som spontan växer den i små bestånd i sydvända, blockiga lövskogssluttningar, i raviner och bäckdalar. Dessutom uppträder almen inblandad i lövskog med ek, lind och hassel. Vid stränder växer den ibland tillsammans med klibbal. Arten påträffas även i skogsbryn, på hyggen och i steniga hagar.

Arten odlas mycket ofta som prydnadsträd och sprids genom de vindburna frukterna lätt till bryn, småskog och kulturmark i närheten av bebyggelse. Under 1900-talet har denna spridning fått en mycket stor omfattning, och en stor del av de almar man idag ser i landskapet är förvildade.

Epidemier av den s.k. almsjukan har periodvis drabbat träden. Den senaste och hittills svåraste slog igenom med full kraft i Europa efter andra världskriget. Farsoten orsakas av en svamp vilken sprids av almsplintborrar. Svampen täpper till almens kärlsträngar, så att trädet dör av uttorkning.

Märkesträd. Den grövsta alm, som uppmätts i Småland, växte i Värnamo Fryele (O. Persson 1982). När den föll i en storm 1969 hade den en stamomkrets på över 7 meter.

Skogsalm växer på frisk och näringsrik, gärna stenig mulljord. Oftast hittas den som enstaka träd i brynmiljöer eller i skogar med ädellöv, hässlen och några gånger även i tallskogar. Skogsalm växer utmed vägkanter, åkerrenar och var förr även omtyckt och planterad som allé- eller gårdsträd. På Stora Alvaret är den funnen i ett tiotal karstområden. Skogsalm klarar även att växa på klapperstensvallar vid havet liksom på högar med skifferslagg vid gamla alunbruket, S. Möckleby sn. På större sten- och jordtippar kan man finna mindre träd som slagit rot.

Skogsalm är eller snarare var vanlig i Mittlandet och västra kustskogen. Den förefaller innan almsjukan kom till Öland ha ökat sedan Sterner (1938) och gynnats av den beskogning och plantering som skett på främst sydöstra Öland där den tidigare helt saknades. Större bestånd av skogsalm är ovanliga och det mest berömda, i landborgsbranten nedanför Borgholms slott i Räpplinge sn, är nu svårt angripet av almsjukan och knappast något träd är ännu i livet. På sikt kommer almsjukan att döda alla stora och medelstora träd, enstaka småplantor kan stå kvar en kortare tid. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); se dock resonemanget ovan.

Såvitt känt finns endast vanlig skogsalm subsp. glabra på Öland även om enstaka träd med drag av bergalm subsp. montana kan ses ibland.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Bofast.
Lövskog och ängesmark, gärna i stensträngar och vid husgrunder, någon gång i blandskog eller barrskog, t.ex. i mullrik gran–hasselskog. Skogsalm förekommer också planterad, och den är noterad som odlad och förvildad från framför allt Visbytrakten men även från andra tätorter, såsom Burgsvik, Klintehamn och Lärbro. Den är inte ovanlig som kyrkogårdsträd och finns ibland kvarstående på ödetomter, ibland med småplantor i närheten. Den är även spridd till vägrenar, jordtippar, odlingsrösen och grusgropar. En stor del av de rapporterade lokalerna avser bestånd som troligen har sitt ursprung i odling.

I samband med ett arbete om de gotländska prästängena besökte Johansson 1914–15 ett femtiotal ängen och påträffade skogsalm ”i synnerhet i några avlägsna eller i barrskogar undangömda lövängar, där yxan mer sparsamt kommit till användning” (Johansson 1921). Skogsalm noterades i Grötlingbo, Rone, Etelhem, Kräklingbo, Vänge, Hörsne, Gothem, Vallstena, Stenkyrka, Tingstäde och Hejnum, i flertalet fall blott i enstaka exemplar.

Skogsalm är formrik på Gotland och ofta svår att avgränsa mot lundalm. Johansson (1921) behandlade var. nitida (beskriven redan av Fries, se ovan) samt beskrev var. trautvetteri, som har fruktgömmet tätt besatt med slutligen brunaktiga hår. Han urskilde även var. grandidentata, med breda, grovtandade blad, men denna är enligt Lindquist (1932) en ”tillfällig form utan större systematiskt värde”. Johanssons material av dessa former är dock mycket begränsat; för var. nitida angav han bara L. Karlsö (alla uppgifter om denna form har senare ombestämts till hybridalm U. ×hollandica, se denna), och för var. trautvetteri angav han ett träd från Etelhem och ett från Kräklingbo.

Pettersson (1958 s. 58) menade att skogsalm ”torde vara i utdöende, då den sällan påträffas utanför de lövrika ängarna på f.d. betesmark”. Skogsalm har dock inte alls försvunnit utan klarar sig utmärkt i igenväxande ängesmark och i lövskog. I dag förekommer skogsalm på många lokaler i skogsmark, och dessutom möter man ofta buskar eller träd i närheten av gårdar och vid vägar. Allt tyder på att den – om den inte slås ut av almsjukan – står mycket starkare i dag än för 100 år sedan. 

Alm växer på ganska näringsrik mark vid bergrötter, längs raviner och sluttningar och är en betydelsefull komponent i de ädellövskogar, som bildar bårder längs de branta berg som omger sprickdalarna, där den ofta växer på skalblandad jord. Alm har som de flesta träd blivit vanligare på senare tid. Särskilt tydligt är detta i de norra inre delarna av landskapet, där det numera ofta förekommer enstaka träd vid vägar och intill bebyggelse, eventuellt spridda från odling. Under de senaste åren har många träd dukat under för almsjukan, som håller på att sprida sig norrut i landskapet och har nått åtminstone de södra delarna av Tanums kommun.

Alm finns vild, som relikt från en varmare tid, och även som förvildad från odlade träd. Förekomsten av två populationer med olika historia gör det svårt att rätt beskriva artens uppträdande i landskapet. En förenklad bild är att de vilda almarna är få och klena, ibland även låga, och växer i skogen, långt från både nuvarande och tidigare bebyggelse. Fröavkomma från planterade stora moderträd vid bebyggelse, hittas på tomter, längs vägar, järnvägar och på industrimark. Gränsdragningen mellan dessa bägge kategorier kompliceras av att det finns grova almar i Lindefallet i Enånger i skog som säkerligen ligger inom det gamla jordbrukets intresseområde. Vi uppfattar dem som vilda. Det finns också grova almar i almtäkten i Hamnäs i Skog, mitt i byn men möjligen vilda. Den förvildning av alm som pågår i tätorterna, genom frön som flyger omkring, har ännu inte givit upphov till några större träd.
Almen blommar redan i blåsippans tid. Blomningstiden är kort. Frukten är omogen i skogsstjärnans tid, mogen i linneans tid. I mjölkens tid är nästan alla frukter fallna. I tätorter rullar fröna längs gator och andra öppna ytor och kan färdas hundratals meter innan de fastnar och eventuellt gror. I skog är sådan spridning omöjlig. Kring en isolerad alm i skogen vid Krokbäcken i Lingbo finns almplantor bara upp till 20 m från moderträdet. Lönn- och askfrön beter sig annorlunda. De brukar sitta kvar efter lövfällningen och småningom under vintern lossna, och kan ibland transporteras längre på snötäcket. Almens blad blir sällan röda, men gulnar innan de faller.
På några vilda almlokaler har stammar avverkats. Stammarna förnyas i stor utsträckning genom skottskjutning från stubben. Förökning från frö är lokalt riklig, men alm är lika begärlig för klövvilt som rönn. På lokalen vid Krokbäcken i Lingbo (Delin 2004g) står massor av upp till fingergrova stammar i storlekar från knähöjd till manshöjd, de flesta svårt betade och bromsade i sin tillväxt. Där finns emellertid även trädformiga almar, som vuxit upp på jordmassor som lagts upp vid sidan av bäcken i samband med dikning för länge sedan.
Alla vilda almar utom de på Storjungfrun växer vid bäckar i skog. Vild alm är sällsyntare än vild lönn och lind men har liknande ståndortskrav som dessa. Två eller tre av arterna förekommer ibland tillsammans. Vid Gottland i Delsbo (Lenaeus 1764) finns för närvarande stammar med upp till 25 cm diameter, uppkomna efter avverkning omkring år 1925 (Blomqvist & Börjars 1980). Vid Krokbäcken i Lingbo finns en 25 cm grov stam. På övriga inlandslokaler är vilda almar klenare, ibland buskformiga. Alm klarar sig tämligen väl i sluten grandominerad skog, men gynnas starkt av utglesning av granbeståndet.
Almarna på ön Storjungfrun utanför Söderhamn växer nära stranden. Den lilla almen på skäret Lillskvalpet, intill Storjungfruns exponerade östra strand, är det enda trädet på skäret, livskraftig men också långsamväxande. Den är bara drygt 2 m hög efter mycket mer än 50 år.
I Hamnäs har många grenar, stammar och en del hela träd dödats av något som möjligen kan vara almsjuka, men man kan också ana tecken på övervunnen skada, och regeneration från oskadade delar pågår. Övriga almbestånd har inte visat tecken på att vara angripna. Visserligen fanns vid Gottland år 2006 massor av död almved, men de levande stammarna var fler än de döda, och upphovet till den döda almveden kan vara självgallring i ett tätnande bestånd. Möjligen befinner sig almarna i nordväst så långt från härdar av almsjuka att smittspridningen uteblir.