Ursprunglig.
Vägkanter, åkerrenar, torrängar, övergivna åkrar, betesmark; någon gång också på hällmark. Utan frukter kan den vara svår att skilja från mellanlusern M. sativa ssp. ×varia, som ibland kan ha rent gula blommor. Exemplar med vita blommor har noterats (Havdhem; Fries 1932).

Linné (Linnæus 1745b, 6 juli 1741) såg gullusern vid kyrkan i Burs: ”emellan åkrarna war et uphögt, skarpt och hwitt fält på en backa, hwaräst ingen ting wäxa kunde utom Phleum och några stånd Valeriana locusta dicta; på detta så torra fält stodo några stora och gröna buskar af denna Medicago, och lärde oss, at samma ört trifwas kunde i den aldramagraste jord”. I en uppsats om ”Swenskt Höfrö” (Linnæus 1742b) skriver han att man ”begynt förskrifwa utländske Höfrö från England, Frankrike, Spanien ex. dem at så uti ängar och nederlagde åkrar”. Han räknar upp Saint-foin (esparsett Onobrychis viciifolia), Lucerne (blålusern M. sativa ssp. sativa) m.fl. Till de lämpliga arterna lägger han nu också gullusern.

Gullusern är spridd över hela Gotland. Frekvensen är oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”Allest.”.