Eisen & Stuxberg (1869), men Johansson (1897) konstaterade att denna art inte hade kunnat påträffas, ”ej ens i herbarier”. Senare uppgavs småsileshår av Alm (1923) utifrån belägg tagna i Lummelunda (förmodligen 1862, A. Schlegel i LD, ej kontrollerat senare) samt från Fårö (UPS). Fries (ms) angav Ullahau och Lauter, men kända kollekter från Fårö har alla förts till hybriden D. anglica × rotundifolia. Förmodligen gäller alla dessa uppgifter denna hybrid. Småsileshår är även angiven från källmyrsmiljö i Tajnungsmyr i Hangvar (Lundqvist 1933), säkerligen baserat på felbestämt storsileshår D. anglica.