äppelros
Rosa rubiginosa
Mer information om arten

Ursprunglig (?), även förvildad.
Ofta i ljusöppna lägen på kalkunderlag: hällmark, kalkklippor, klintkrön och strandklapper; även i skogsbryn och vägkanter. Äppelros påträffas ibland vid strandbodar; här är den förmodligen en odlingsrest. Äppelros odlas ibland, och den används ofta som grundstam vid okulering av odlingsformer; några av dess förekomster kan vara resultatet av att grundstammen tagit överhanden. Äppelros har odlats på Gotland i över hundra år, och den sprider sig lätt och villigt med frö. Detta gör att det har varit svårt för oss att bedöma om ett visst bestånd har kulturursprung eller ej.

Några författare (se t.ex. Elfström 2005) har anslutit sig till en systematik där äppelros omfattar två underarter, mellanäppelros ssp. columnifera och äppelros ssp. rubiginosa. Båda finns belagda från Gotland: ssp. columnifera från Sanda 1898 (C.G. Wittberg i GB som R. rubiginosa v. comosa f. horrida, bestämd till ssp. columnifera av T. Elfström 2004) och ssp. rubiginosa från Visby, Snäckgärdet, 1913 (E. Nordström i GB, bestämd till ssp. umbellata [R. rubiginosa ssp. rubiginosa var. umbellata] av T. Elfström 2004). I det senaste arbetet över namn på nordiska växter (Karlsson 2013b) är dessa namn dock inte medtagna, och under vår inventeringsperiod har, med ett fåtal undantag (ssp. columnifera) enbart arten R. rubiginosa antecknats.

Äppelros växer främst inom öns öppna, kustnära områden, i övrigt är den sällsynt. Johansson (1897) angav äppelros med frekvensen ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Frekvensen förefaller således att vara oförändrad, men utbredningsmönstret har förändrats markant: Johansson (1897) angav äppelros från 22 socknar, av vilka ungefär hälften låg i det inre av Gotland. Här gick äppelros tillbaka under 1900-talet, men samtidigt ökade den starkt utmed västra kusten, från Fröjel i söder till Hall i norr. I början av 1800-talet var den känd från Visby och Lummelunda; fram till 1860-talet tillkom Burs, Vall, Roma och Hörsne, något senare även Västerhejde, och fram till 1897 ytterligare 15 socknar, men ingenting från kusten norr om Visby. Kanske började arten odlas mer allmänt under 1800-talet och spred sig från trädgårdarna över hela Gotland. Bestånden utmed kusten skulle däremot kunna vara resultatet av ursprungliga bestånd som expanderade under 1900-talet p.g.a. det minskade betestrycket.

Första fynd

Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010). Landeberg ger också det gotländska namnet citrontynne. I tryck hos Rosén & Wahlenberg (1821): norr om Visby och vid Lummelunds bruk (”Öfversteqvarn”) i Lummelunda.

Utbredning

Mindre allmän, 80 kartblad, 194 km2-rutor.

karta