grönstarr
Carex demissa
Ursprunglig.
Grönstarr växer helst på blottad lerjord, sand eller myrjord i körspår, hyggesspår och diken, men även i grustag, fuktig, lerig eller sandig betesmark, fuktiga avbanade ytor, körvägkanter och ledningsgator. Den är mer sällsynt i naturliga miljöer, t.ex. videsnår, lövskogskärr och fuktsvackor med bar jord i skog och bäckkanter. Grönstarr är ovanligare i de södra och de norra delarna av ön. Arten är sent urskild, varför säkra jämförelser med äldre källor ej kan göras. Grönstarrens växtmiljöer är dock sådana som i hög grad hör modernt skogsbruk till, med diken, hyggesplöjning och körspår, så troligen är grönstarr vanligare nu än förr.
Första fynd
Neuman & Ahlfvengren (1901, som C. oederi f. pinguis): från bl.a. Gotland. Enligt beskrivningen och Hylander (1966) motsvarade detta namn dagens C. demissa. En tidigare uppgift finns hos T.M. Fries (1858), som C. oederi β. oedocarpa. Den baseras på material från Bläse i Fleringe 1856 (P.T. Cleve i UPS, S enligt Johansson 1897), men belägget i UPS är senare ombestämt till C. lepidocarpa ssp. lepidocarpa av A. Palmgren 1909. Tidigaste säkert bestämda belägg togs i Visby 1872 (F. Ahlberg i OHN, VI) och Barlingbo 1879 (S. Lewenhaupt i S det. A. Palmgren 1955).
Utbredning
Tämligen allmän, 93 kartblad, 304 km2-rutor.
