Ursprunglig.
Blåeld är en typisk vägkantsväxt men finns även på kulturpåverkad kalkhällmark, alvar och torrängar samt på sandiga till grusiga stränder. Den står även vid gårdar, i grustag, på soptippar och annan störd mark.

Exemplar med vita blommor förekommer sällsynt (Fries 1932); vanligare är plantor med olika starkt inslag av blått, rött och vitt (Larsson 1994).

Uppslag av blåeld kan ofta ske några år efter buskröjningar, då en fröreserv uppenbarligen aktiveras. Med tanke på hur framträdande blåeld är i landskapsbilden förekommer den bara i en låg andel provrutor, men växtplatser med liten area (t.ex. vägkanter) blir, med den metodik som vi använt, underrepresenterade i provrutematerialet. Dagens frekvens är densamma som under slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm.”.