Kulturföljeslagare.
Kalkgrus och ren kalk på strandvallar, strandklapper, klippblock, klintbaser, i grottor; även vid hamnar, fiskelägen, gårdar, på fårbeten, grusiga åkrar, ruderatmark samt vid Ringmuren i Visby; noterad från en bärodling, där den växte rikligt. Arten är särskilt vanlig vid Ringmuren i Visby samt i de norra delarna av Hall och Fleringe socknar. Den hör, enligt Johansson (1897), till de ”petrofila” växterna, som förekommer på klippor och grovt grus. Sandlosta påträffades sent på Gotland, 1829, och ännu tjugo år efter upptäckten var den känd från bara två lokaler (L. Karlsö och Visby). Under 1800-talets senare hälft påträffades sandlosta även på ytterligare några lokaler, främst på norra Gotland, men Johansson (1897) bedömde den fortfarande som sällsynt och namngav bara 11 lokaler. Under 1900-talet ökade sandlosta påtagligt. Denna utveckling gör det troligt att arten introducerades sent på Gotland, gissningvis i början av 1800-talet.