Ursprunglig.
Karaktärsart i kalkgräsmyrar (ofta helt dominerande), kalkfuktängar, källmyrar, i kanter av knappagmyrar och agmyrar samt i vätar; ofta antecknad i fuktiga ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var ängsstarr en av de oftast registrerade arterna (17:e plats med 114 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Vanlig art i sina typiska miljöer, vilka är spridda på ön. Det resulterar i den rätt höga andelen fynd i provrutorna. Johanssons (1897) ”Mycket allm. … i myrar massvis” äger giltighet också i dag, även om många stormyrar nu är utdikade och försvunna.

Endast vanlig ängsstarr var. hostiana är funnen på Gotland.