svartkämpar
Plantago lanceolata
Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark (med sand), alvar, kalkberg, öppen hällmarkstallskog, strandängar, vägkanter, körvägar och trädgårdar (framför allt gräsmattor). Ofta antecknad i ängen.
Den tätt håriga form som Linné observerade är allmän på hällmark, alvarmark och torr ängsmark. Johansson (1897) redovisade den som b) dubia med kommentaren: ”Förekommer mer eller mindre utpräglad allest. på torr och hård mark.”
Svartkämpar är en av de vanligaste växterna på Gotland, vilket framgår av den höga andelen provrutor med arten. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer bra ännu i dag.
Endast vanliga svartkämpar ssp. lanceolata är känd från Gotland.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745a nr 125): S:t Olofsholm i Hellvi samt mot Hoburgen i Sundre 1741. I texten beskrevs en vithårig form: ”man tyktes se naturen welat kläda henne med långa hår, och liksom bewara henne ifrån det kulna hafswädret”. Arten antecknades även från ön Klasen i Hellvi (Linnæus 1745b, 1 juli). Belägg från Gotland finns i Linnés herbarium i London (155.32). På arket finns två plantor; en mycket liten (ca 5 cm stjälk), täckt av vita långa hår, och en större, mer gleshårig. Samlad redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Allmän, 188 kartblad. Provrutor: 36,4 %.