Förvildad, (senare) troligen även inkommen som åkerogräs, bofast.
1800-talets noteringar är, liksom primärfynden nämnda ovan, i flera fall från trädgårdar eller gårdsmiljöer. Landeberg beskrev i sin årsberättelse 1805 (Johansson 2010) som vice provincialmedicus på Gotland hur han använde te av ädelmynta som ”växte i patientens hage”. Men redan tidigt har ädelmynta även betraktats som ogräs, och den förekom senare under 1800-talet också i åkrar. Åkerförekomsterna blev mer frekventa under 1900-talet (belagda från 12 socknar). Under senare hälften av 1900-talet starkt minskande, oklart varför. Bara två sentida förekomster är kända (se nedan under gotländsk ädelmynta).

Två olika ädelmyntor är kända från Gotland: gotländsk ädelmynta M. ×gracilis ’Submascula’ (bara känd från Gotland) och gleshårig ädelmynta M. ×gracilis ’Verticillata’. Hos Lindman (1918, 1926) lades de under en art, M. agardhiana, och en stor del av materialet från 1900-talet har samlats under detta namn; merparten utgörs säkerligen av gleshårig ädelmynta. Hylander (1941c, 1965), som behandlade de nordiska ädelmyntorna, kommenterade att det fanns en viss variation inom det gotländska materialet av gleshårig ädelmynta. Från 1800-talet föreligger uppgifter från ca 25 socknar, liksom från första hälften av 1900-talet.