Ursprunglig.
Öppen, torr till vinterfuktig miljö på sand och grus över kalk: alvar, uppfrysningsmark, vätkanter, hällmark, grovt strandgrus på äldre strandvallar. I den senare miljön växer alvarglim enligt Englund (1942, i övers.) alltid i ’starkt vittrat, tämligen finkornigt och hårt packat grus, vilket har lagrats i strandvallar som ligger tydligt bakom varandra’. Arten går inte ner på det ”vita gruset” som spolas av havsvattnet. Englund redovisade 119 lokalprickar efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). På Fårö har alvarglim också kommit ut med strandgrus på några vägrenar. Dagens frekvens och utbredning stämmer bra med Johanssons (1897): ”H. o. d. på n. delens hällområden och stränder; mer sälls. på mellersta och s. delarna.”

Alvarglim anses som endemisk för Öland och Gotland (Jonsell 2004).