grått saltgräs

Gammal bofast art.

Sällan frekventerad körväg på uppgrävda lermassor. Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Vanliga växtplatser var förr lantgårdarnas gödselstackar, städernas rännstenar och trädgårdar, varifrån den senare spred sig till reningsverk och gödselupplag på åkrar m.m. Vid Osettippen i Almby fanns växten åtminstone mellan 1953 (U. Starbäck, S) och 1991 (vändplan, S. Thorsell). Under senare årtionden har den mestadels försvunnit i spåren av upphörd djurhållning och ombyggda gödselstäder. Fr.o.m. 1970-talet spred den sig längs större landsvägar och banvallar, gynnad av den under vintern påförda, saltrika sanden. Den ses numera också på tippar. Växten inplanterades i studiesyfte vid Fiskinge sjöland i en hage 1992 (Hallin m.fl. 1992b).

I städerna fanns den på gårdar bl.a. vid Trädgårdsföreningen i Örebro (Hartman 1866 m.fl.). Den senaste namngivna rännstenslokalen sågs i Örebro ”mellan Repslagaregatan och Arbetshuset samt på Arbetshusgården” (Gellerstedt 1852).

Smith (1920) meddelar det enda fyndet av arten: Ljusnedal: Ljusnedals bruk (17C 7h, 570 m, Enander). Smith förmodade, att arten var tillfälligt inkommen.

Grått saltgräs är möjligen ursprungligt. Det är kvävegynnat och växer mest på starkt kulturpåverkade havsstränder och vid gödselstäder. I bl a norra Småland och på Jylland har man på senare tid gjort många fynd på storvägskanter. I Halland har vi ännu inte hittat arten i denna miljö.

Ännu vid slutet av 1970-talet tämligen allmän, på Mälarslätten och i hela Ö. Skogslåglandets kulturbygder (upp till Dalarna). Eljest mycket sällsynt, (kan vara förbisedd på någon enstaka lokal). Utbredning därmed mycket lik den ståndortsekologiskt närstående Chenopodium rubrums men avviker genom nästan fullständig frånvaro i Bergslagen och Skogslåglandets skogstrakter. Som den anträffats på åtskilliga ställen i Norrlands inland, torde dess spridning i Västmanland (liksom Chenopodium rubrums) vara ofullbordad. Huruvida den är mindre klimathärdig än Chenopodium rubrum i högre trakter är osäkert. Utbredningstyp: S2 (atypisk) (pS1).

Kulturspridd, tidigare bl a inkommen med bar­last. Grusiga och sandiga hamnområden, bangårdar, fabriksområde. Vidare på kväverik mark vid lantgårdar, bl a i gödsel påverkad försumpning och på körväg. - 24 (16).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (drygt 80) rutor vid förra inventeringen. Förr dock oftare på havsstränder, men betydligt mer sällan på vägrenar än i dag.
Kommentar: B, granskare ÅWg, KAO, LFg & TKa. Tämligen variabel; former som morfologiskt närmar sig saltgräs P. capillaris, bland annat i fråga om ytteragnarnas hinnkanter och form, ses ibland och kan eventuellt tolkas som hybrider (jfr ovan).

Det första belägget från Småland insamlades av G. P. Hällström i Jönköping på Träsktorget. Det är odaterat men togs troligen 1827 liksom Hällströms andra växter. Belägget (i S) granskades av O. R. Holmberg 1918 och uppgiften publicerades av honom (Holmberg 1926).

Till skillnad från sina släktingar växer inte grått saltgräs främst på stränder utan på störd, öppen, näringsrik mark i kulturlandskapet: soptippar, skräpmark, gödselstäder och vägkanter. När man finner det på stranden är det i regel på starkt kulturpåverkad mark i hamnar eller nära båtplatser. På ett par platser har det dock blivit sett i ganska naturlig strandängsmiljö (Kalmar Ljungby och Mönsterås Ålem; detaljer nedan), och det är möjligt att arten är ursprunglig på stränder i södra Småland. – I Skånes, Västergötlands och Östergötlands slättland växer grått saltgräs regelbundet på gödselstäder; sådana förekomster är sällsynta i Småland (Kalmar Kläckeberga och Ljungby, Mönsterås Mönsterås och Valdemarsvik Tryserum).

I dagens Småland finns arten mest i nordväst, där den är spridd längs större vägar och ofta är ymnig i den smala bården av öppet grus alldeles utanför asfaltkanten; genom sin gråaktiga färg är den lätt att se från bilen. Dess spridning utefter vägnätet har varit och är mycket rask. Den noterades som vägkantsväxt först 1989 i trakten av Jönköping. Trots att den redan då var riklig och fanns på många platser (Stenberg 1991) var den nog helt nykommen då, eftersom vägkantsförekomster rapporterades ungefär samtidigt från flera andra landskap.

Grått saltgräs är liksom de andra två arterna i släktet en havsstrandväxt och som sådan spridd längs i stort sett hela Sveriges kust. På Öland finner man grått saltgräs på fuktiga, helst leriga eller ibland sandiga strandängar, där det ofta växer i mindre bestånd närmast vattnet. Det gynnas av näringsrika, störda miljöer och är snabbt med att kolonisera tångbankar eller av vattenrörelser blottlagda strandpartier. Arten är också känd från inlandslokaler och under inventeringen är drygt ett 30-tal fynd gjorda i ruderatmiljöer. Gemensamt för dem alla är att miljön även här är störd och näringsrik såsom sten- och jordtippar, ladugårdsplaner, gödselupplag och soptippar. I övriga landet växer ofta grått saltgräs längs vintersaltade vägar men detta är endast noterat vid två tillfällen på Öland.

Grått saltgräs är glest spritt längs alla kustavsnitt på Öland, men mer ovanligt än kustsaltgräs P. capillaris som växer i samma miljö. Möjligen är det, liksom de andra två saltgräsen, underregistrerat under inventeringen, delvis på grund av svårigheter att skilja arterna åt. Grått saltgräs har minskat främst beroende på upphört bete med igenväxning av strandängar. På strandängar som fortfarande betas stängslas ofta djuren bort från det nedersta partiet närmast strandlinjen, just där gräset ofta växer. Strandlinjen blir då täckt av tjocka driftvallar med ruttnande alger där inget kan växa. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandstränder (ofta dyiga) och strandängar; fyra fynd i kulturmarker: trädesåker, åkerkant, grusmark och körvägkant. Hos tidiga botanister behandlades arterna av saltgräs kollektivt. Släktet delades upp på arter först i början av 1900-talet (t.ex. Holmberg 1908, Lindman 1918). Av de belägg som särskilt granskats är flertalet (8 av 11) angivna från hamnlägen, men bara i ett fall angavs att kollekten samlats i själva hamnen. Inga insamlingar hade gjorts i övriga kulturmarker. De aktuella uppgifterna är däremot till allra största delen från naturliga stränder. Arten har samlats på 12 äldre växtplatser (okontrollerade belägg före 1918 [jfr ovan] är osäkra och har ej medräknats). Bristen på historiska fakta gör jämförelser över tiden osäkra.

Grått saltgräs växer på tånggödslade havsstränder, både på havsstrandängar och på blockstränder, men arten förekommer också i kulturlandskapet där man träffar på den kvävegynnade arten vid gödselstäder och på skräpmark av olika slag. Den har minskat sedan förra inventeringen, kanske beroende på uppsnyggning och städning kring gårdsplaner och gödselstäder. I Bohuslän har arten inte etablerat sig på vägkanter som i många andra sydsvenska landskap. Endast fem fynd är registrerade på vägkant.

Grått saltgräs är en gammal, kanske mycket gammal, salt- och kvävegynnad kulturföljeslagare. Den har framför allt växt på ladugårdsbackar, på kväverik mark intill gödselstäder och i kreatursfållor i hamnar och i städernas diken och rännstenar (Wikström 1840), senare även på järnvägsstationer. Arten har numera minskat starkt i dessa miljöer, men på senare år har den funnit en ny nisch och växer nu allmänt utmed de större asfaltvägarna. Längs dessa har den koloniserat den smala, salt- och nitratpåverkade zonen mellan asfaltkanten och vägrenens insådda rödsvingel. Så växer den nu t.ex. kilometervis längs den gamla riksvägen norr och söder om Vagnhärad. För närvarande dyker den årligen upp på allt fler lokaler av denna typ och kommer, om vägsaltningen fortsätter, antagligen bli en karaktärsväxt för dessa.

Grått saltgräs bevarar en del basala blad gröna genom vintern. Arten blommar i linneans tid. Den har funnits länge i Hälsingland och har påträffats kvarstående på en lokal i Bollnäs, Kolgården, där man hade hamn innan stambanan byggdes, alltså före 1870-talet. Arten har samlats i Söderhamn 1926 och finns nu på industrimark vid hamnen i Söderhamn och vid flera större vägar i trakten och verkar öka (Ågren m.fl. 2004). Under vår inventering har den också observerats i stor mängd på några vägkantslokaler längs riksväg 83 mellan Hanebo och Ljusdal (Stridh 1999a), vilket har lett tankarna till att den där möjligen kan vara nyligen införd. På samma sätt förekommer den vid större vägar i Gästrikland (Ståhl 2016).