Taxasida

slåtterblomma

Parnassia palustris

L.

slåtterblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

slåtterblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • slåtterblomma
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Parnassia palustris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Parnassia palustris L.
Svenskt namn
slåtterblomma
icelandic
Mýrasóley
norwegianBokmal
jåblom
norwegianNynorsk
jåblom
Finskt namn
vilukko
finlandSwedish
slåtterblomma
Danskt namn
Leverurt
Foton
Lars Efraimsson
Kalvhöjden, Sunne Kommun 2017-08-03
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
2023-08-18
Mats Runeson
2023-08-18
Mats Runeson
2023-08-18
Anders Delin
Innerstön, Njutånger 2010-08-01
Anders Delin
Innerstön, Njutånger 2010-08-01
Anders Delin
Innerstön, Njutånger 2010-08-01
Katarina Stenman
Kinnbäcksfjärden, Byske 2022-08-02
Calle Ljungberg
Kristinebergsbadet, parkering, Gnöttlern, Sm 2014-06-29
Calle Ljungberg
Degersjön, SV, Vb 2016-08-23
Torbjorn Tyler
2017-07-13
Lars Efraimsson
Kalvhöjden, Sunne Kommun 2017-08-03
Lars Efraimsson
Kalvhöjden, Sunne Kommun 2017-08-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Slåtterblomman är en prydnad i kalkpåverkade kärr och fuktängar, ofta vid havet. Ibland koloniserar den diken och fuktiga vägkanter. Den är starkt slåtter- och i viss mån betesgynnad och var förr en karaktä­rsväxt för fuktängar även utanför kalkområdena. Nu är den nästan försvunnen från sådana lokaler på grund av uppodling eller igenväxning. Sörmlands kanske praktfullaste förekomst med tiotusentals exemplar finns på nu igenväxande slåtterängar O om bryggan vid Sandemars slott i Österhaninge. Arten har minskat mycket starkt under 1900-talet.

Norra halvklotet. I Sverige hela landet.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Slåtterblomma är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer numera endast i några få, kalkpåverkade kärr- och fuktängar som hävdas genom slåtter och/eller bete.

Arten har försvunnit från de flesta lokalerna under 1900-talet. En del växtplatser har utplånats genom bebyggelse medan andra vuxit igen sedan hävden upphört.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Slåtterblommans raser har studerats av Erlandsson (1942) och Hultgård (1987): Den diploida dominerar i materialet som nästan allenarådande och har konstaterats på ett 20-tal lokaler i Närke, främst kärrängar. En tetraploid ras insamlades i ett kärr mellan Hjortkvarn och Arvaby i Bo 1941 av Broddeson. Fyndet är det enda i Närke. Den hexaploida rasen tycks saknas i Närke.

Kalkgynnad fuktängsart. Den kan ännu ses i naturlig vegetation i Trolldalarna i Kil men växer företrädesvis i kalkrika kärr och diken och är numer starkt framträdande på exponerad och omrörd mineraljord kring kalkbrott och längs vägar och järnvägar i kalkkross.

Den sågs ända in på 1930-talet i lövängar. Nyligen dikad torvjord hyste växten ”här och där, oftast enstaka, på Mellansvenska mossodlings-vallar” (Tolf 1903), bl.a. vid den torrlagda Kvismaren 5–6 år efter sänkningen (Tolf 1891).

De rikaste kända bestånden, 4 000 resp. 3 000 ex., fanns 2001 i Nysund vid Sirsjön 555 259 resp. Brännsjötorp 593 261 (L. Ahlén). Broddeson (ms) såg den ”sällsynt ymnig” vid Limudden i Nysund 1930.

Slåtterblomma är känd sedan gammalt inne i Örebro vid Alnängarna N om Lillån och SJ:s centralverkstad (Gellerstedt 1831) innan området bebyggdes, och ännu på 1900-talet enl. E. Rosenberg (Jansson 1947b).

Lämningar av slåtterblomma har konstaterats i Östergötland längs den vikande inlandsisen i höjd med Vätterns S-spets för 9 900 år sedan (Florin 1969).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Linné 1747.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän i Bergslagen; spridd i Skogslåglandets myrtrakter; mycket sällsynt på Mälarslätten, förr vanligare. I det delvis myrrika Ramnäs i mellan Skogslåglandet på 15 (ej meddelade) lokaler enligt ERIKSSON (1967a). Med stigande nederbörd på torrare ståndorter. Högst frekvens i Norra Skandinavien, varför uttunning i Ö och S åtminstone delvis kan bero på låg humiditet och andra klimatskäl. Samtidigt saknas - genom senare tiders torrläggning och av geomorfologiska och geologiska skäl - i stor utsträckning lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N1.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1040 Parnassia palustris L. subsp. palustris

This map and the following one show the total range of this polymorphic species. The lowland form, subsp. palustris, is presented on this map together with the approximate distribution limit of var. ussuriensis Kom. in the Far East. The highland form, subsp. neogaea (Fem.) Hult. (syn.: P. obtusiflora Rupr.), is presented on map 1041. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

1041 Parnassia palustris L. subsp. neogaea (Fem.) Hult.

Syn.: P. obtusiflora Rupr.

This arctic to subarctic-montane subspecies occurs not only in Eurasia (as the lowland subspecies, no. 1040) but also in N. America. Its distribution is, however, insufficiently known, especially in the C. Asiatic area and eastwards. Therefore the range of the hatched area is only tentatively indicated. This subspecies belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 76, 330f. and map 68). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, tuvad, 0,5–3 dm hög, kal ört. Små rosetter med skaftade, rundat hjärtlika, köttiga, grågröna blad. Bladen är fint rödprickiga (syns bäst på den ljusare undersidan; lupp!) och har en ljus, uddlik bildning i spetsen (“dutt”). Blakanten är något nedlöpande på skaftet. Stängel ogrenad, i nedre delen med ett oskaftat, stjälkomfattande blad. I toppen med en mycket karaktäristisk, vacker, vit, 5-talig blomma med ådriga kronblad och staminodier (omvandlade ståndare; fransiga med körtlar ytterst på fransarna). Frukten är en gulaktig, enrummig kapsel som öppnar sig med flikar från spetsen.
Slåtterblomma växer i regel fuktigt, på stränder, i kärr och på fuktängar. Norrut ses den ofta i vägdiken och i fjällen även på torrare mark. särskilt på kalk. Kalkkrävande i söder, men detta blir mindre påtagligt norrut. Växer dock aldrig riktigt fattigt. Starkt minskande söderut, men norrut vanlig på havsstrandsängar och i rikare trakter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Slåtterblomma växer öppet eller halvskuggigt på våt till frisk, näringsrik mark, som underhålls av rörligt vatten. Vanligast är den i tämligen rika kärr, särskilt i dråg, på gungflyn och vid gölstränder. I relativt fattiga kärr påträffas den oftast nära kanterna. Den förekommer också i genomsilade ängar, särskilt i källdrag och sluttningar, samt i glest och kortvuxet växttäcke på tidvis översvämmad mark, exempelvis på sandstränder. I Småland ingår inte arten i den normala floran på havsstrandängar.

Slåtterblomman trivdes bra i de gamla slåtterängarna och på höglandet påträffas den fortfarande ganska ofta inom fuktiga partier av ogödslade hagar där betestrycket inte är för hårt. Då slåttern eller betet på sådan mark upphör försvinner den. En viss kompensation för sina gamla växtplatser har den fått genom att kolonisera nya miljöer där konkurrensen från andra arter är svag, t.ex. fuktiga vägskärningar samt dikes- och grustagsbottnar.

Utanför höglandet har arten gått starkt tillbaka. Orsaken är igenväxning och uppgödsling av naturbetesmarker samt utdikning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Slåtterblomma växer på frisk–fuktig, helst kalkpåverkad mark och ses i fuktängar, skogskärr och på strandängar. På en lokal är den rapporterad från ett fuktigt sandtag. De flesta lokaler är hävdade genom bete. Mycket sällsynt växer arten i slåtterängar, en idag försvinnande växtmiljö. På ohävdade lokaler kan slåtterblomma bita sig fast genom att växa i kanten av källflöden.

Utbredningen är något ojämn. På Stora Alvaret växer slåtterblomma i kanten av de större alvarträsken och i betade fuktängar. I Mittlandet är det de större skogskärren (Igelmossen, Lindsmossen och Högsmossen) och fuktängarna runt dem som hyser arten. Delar av dessa områden håller idag snabbt på att växa igen eftersom betet delvis upphört. Slåtterblomma växer också längs östra kusten på hävdade partier av sjömarken. Dessa växtplatser har troligen förr varit slåtterängar. Lägg märke till att nästan ingen lokal finns längs västra kusten, söder om Borgholm. Arten förefaller ha minskat något på Öland. Idag växer den i ett färre antal socknar jämfört med Sterner (1938). Utdikning och upphörd hävd, både av bete och slåtter, har gjort att arten gått tillbaka även om den fortfarande, åtminstone fläckvis, är vanlig. På sikt riskerar den att försvinna från ohävdade lokaler i Mittlandet när igenväxningen gått för långt.

Blomningstiden varierar mycket mellan olika bestånd av slåtterblomma. På den stora slåtterängen i norra delen av Schäferiängarna, Ås sn, blommar växten redan första halvan av juni månad. Vid samma tidpunkt blommar där ängsvädd Succisa pratensis, en växt som man brukar få se i blom först under augusti månad. Den tidiga blomningstiden kan vara en anpassning till slåtter. En annan förklaring är att växtplatserna är lite torrare, tidigt varma och därför betas tidigt på säsongen. Även tidigblommande brudsporre Gymnadenia conopsea och ängsnycklar Dactylorhiza incarnata växer på liknande lokaler. De senblommande populationerna av slåtterblomma växer däremot på fuktigare, kallare lokaler som betas först senare under säsongen och vanligen inte lika hårt som de torrare. Nedan listas de lokaler där slåtterblomma konstaterats blomma före midsommar.

Slåtterblomma har två raser med olika kromosomtal. I norra och mellersta Sverige, ner till norra Småland, växer slåtterblommor som är tetraploida (2n = 36). I södra delarna av landet, främst i Skåne samt på Öland och Gotland, växer slåtterblommor som är diploida (2n = 18). Morfologiskt har det visat sig svårt att skilja de två olika raserna men de har olika ekologiska krav. Den sydliga formen är tydligt kalkgynnad och växer nästan enbart i kalkkärr och hävdade fuktängar. Den nordliga formen klarar att växa i mer kulturpåverkade miljöer som vägkanter och grusgropar (Hultgård 1987). Genom denna anpassning klarar sig därför de nordliga slåtterblommorna bättre när de ursprungliga växtplatserna dikas eller växer igen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Källmyrar, agmyrkanter, axagmyrar, fuktängar och kalkgräsmyrar; även i fuktig betesmark och i ängen, någon gång i vätar. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var slåtterblomma en av de oftast registrerade arterna (plats 20 med 106 noteringar; högst var 309 för blåtåtel Molinia caerulea). Arten påträffades emellertid bara i en provruta; kanske skulle detta kunna förklaras med att bestånden ofta är (areellt) små och ganska glesa.

Slåtterblomma påträffas också på strandängar. Englund (1942) redovisade 56 lokalprickar längs öns stränder (Gotska Sandön ej inventerad) efter sina undersökningar 1928–36. Han fann slåtterblomma främst vid bäckmynningar och på fuktiga, älväxingdominerade ställen vid övre högvattengränsen. Under Projekt Gotlands flora har den noterats från Sundre till Fårö, men den saknas inom delar av öns jordbruksslätter. Johansson (1897) betraktade slåtterblomma som ”Mycket allm.”. Den minskade under 1900-talet, troligen p.g.a. utdikning och igenväxning, och den är fortfarande vikande.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Slåtterblomma växer i frisk till blöt, hävdad och ibland skalpåverkad mark som fuktängar, till exempel slåtterängar och havsstrandängar. Arten har förmodligen aldrig varit särskilt vanlig i Bohuslän men har gått tillbaka mycket kraftigt sedan förra inventeringen, sannolikt huvudsakligen beroende på upphörande hävd och därmed igenväxning. På de flesta av sina nuvarande lokaler är arten dessutom fåtalig.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till blöt, naturlig gräsmark i betesmarker och slåtterängsrester, även i ohävdade rikkärr och öppna mesotrofa kärr. Gynnad av slåtter. Något kalkgynnad men inte kalkberoende, ljuskrävande, missgynnas av igenväxning men också av hårt bete. Har minskat kraftigt och är numera bara vanlig på Falbygden och det övriga höglandet, sällsynt i övrigt. 425 lokaler i 180 rutor (22 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i den nordöstra halvan av Uppland, men betydligt ovanligare i den sydvästra och saknas helt i en del områden. 424 kartblad, 948 kvadranter.
Almq. Allmän i yttre skärgården, i kusttrakterna från Norrtälje och norrut samt de sjörika skogstrakterna; eljest spridd (kring Mälaren tämligen sällsynt).
Slåtterblomma är kalkgynnad och är i den norra delen av landskapet vanlig på vägkanter och i diken i skogsmiljö, på igenväxande skogsbilvägar och vändplaner samt i rikkärr. I mindre kalkrika områden växer den på fuktängar, starrmyrar och stundom på sjöstränder. Många av förekomsterna är på naturligt öppna eller betade havsstrandängar och små strandängsfragment utanför strandsnåren.
Slåtterblomma har minskat i inlandet. Tidigare gynnades den antagligen av myrslåtter, nu är den ovanlig på övergiven slåttermark.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Slåtterblomman är ursprunglig. Den har angetts som allmän under 1800-talet och vid 1900-talets början. Arten har troligen minskat något genom upphörande slåtter och strandbete men är fortfarande vanlig.
Den växer helst i strandens övre del och förekommer ymnigast i strandängar eller på flacka skyddade moränstränder med inslag av finsediment, gärna vid utflöden av sötvatten. Som myrväxt föredrar slåtterblomman rikkärr eller rikare stråk i fattigkärr, gärna i myrkanter eller sluttande partier. I extremrikkärr växer arten inte bara i örtrika fastmattor utan även mycket blött på gungfly, bland annat vid kalkrika tjärnar. Slåtter-blomman förekommer också i gles örtrik och gärna myrlänt sumpskog. I skogen finns arten i övrigt mest på öppen skogsmark under kraftledningar och öppna rikare fuktstråk. Förr var slåtterblomman vanlig i fuktiga slåtterängar men sedan de övergivits har arten till stora delar försvunnit från odlingslandskapet. I gengäld finns otaliga förekomster i grunda vägdiken och längs mittremsor av fuktiga skogs- och brukningsvägar, särskilt i kalkrika områden. Arten är inte heller ovanlig längs större landsvägar fast den sällan observeras.
Slåtterblomman börjar blomma mot slutet av sommaren samtidigt som ljung, renfana och knärot. Blomningen fortsätter i avtagande skala fram till hösten då arten bildar styva vinterståndare med frörika kapslar.
De vanligaste följeväxterna på havsstrand är höskallra (44%), krypven, rödsvingel, fackelblomster och salttåg. I kärr är blodrot (42%), vattenklöver, blåtåtel, pors och hirsstarr vanligast. På kulturmarker är blodrot (47%), ängsskallra, rödven, brunört och vildlin typiska.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Slåtterblommans stora frökapslar innehåller massor med små frön som flyter i dagar till veckor (Romell 1938a). Artens uppträdande, med många små plantor på naken jord längs bäckar och i mycket låg vegetation på havsstrand, ger intryck av effektiv fröspridning. Den är en tämligen tidig kolonisatör på sjöbotten som kommit i dagen i ett övergivet flottningsmagasin. Tidigt på våren syns inget annat av slåtterblomman ovan jord än vinterståndaren. Bladrosetten som utvecklas under våren är liten och låg. Stjälken är nästan bladlös. Arten är uppenbart konkurrenssvag mot mer högväxt vegetation. Årsskottet utvecklas något ovanför fjolårsskottet, så att slåtterblomman kan kompensera för en viss tillväxt av material på markytan, men den är inte anpassad till att växa bland vitmossor.
I vitsippans tid har slåtterblomman bara bladrosetter. Blommor slår ut med början i mjölkens tid och blomningen kan fortsätta till lingonens tid, efter en kall och våt sommar ända till höstfärgernas tid. Blommorna är som regel vita, men i nordväst, särskilt i de kalkhaltiga trakterna i Los, kan de vara lätt rosafärgade. I höstfärgernas tid öppnas kapslarna, som sedan står kvar på vinterståndare.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Slåtterblomma hör till våra senblommande växter. Dess prydliga uppträdande brukar uppmärksammas när blomningen infaller, ofta kring Saradagen den 19 juli – slåtterns traditionella början. Slåtterblomman tillhör naturligt de örtrika fuktängarnas samhälle. Så förekommer den i myrar och på stränder. Arten är karaktäristisk för små öppna sluttningskärr. I rikkärren finns den i tuvkanter, och i blöta intermediära kärr i väster ses den ofta med gräsull Eriophorum latifolium, hirsstarr Carex panicea och björnbrodd Tofieldia pusilla, ibland även mycket blött bland högstarr. Arten gynnas av stigar och körspår i myrarna. Någon gång förekommer den även i rik sumpskog. På stränder växer slåtterblomman på örtrika, fasta ytor, gärna vid käll- bäckutlopp med t.ex. knagglestarr Carex flava. Den följer bäckar och åar men ses mest på små strandängspartier eller på nyblottad mineraljord. På älvstrand ser man den i dag mest på moränstränder vid Ljungan i Haverö; tidigare fanns den på Indalsälvens grusiga stränder (RL). Den växer även på moränstränder vid havet, gärna vid sippervatten.
Tidigare tillhörde den även de lågvuxna, fuktiga slåtterängarna, idag en sällsynt miljö. Nu ser vi den i stället – särskilt i väster – i nygjorda vägdiken, men den kan också etablera sig som pionjär på helt torrt grus, i grustäkter och på kanten av skogsbilvägar. Slåtterblomman är vanlig i väster och blir mot öster mer inskränkt till mineralogent rikare områden som sydöstra Njurunda. Vanlig blir den först åter vid havsstranden. Uppträdandet liknar tätörtens Pinguicula vulgaris och dvärglummerns Selaginella selaginoides. På det inre av norra Alnön saknas den, medan den i Hässjö har setts på t.o.m. kalkrik hällmark.