sparvvicker

Gammal bofast art.

Tillfällig, inkommen med barlast? - 2 (2).

1207 Vicia tetrasperma (L.) Schreb.

This species originates from W. and S. Europe and parts of SW. Asia. It has spread northwards in Europe (the northernmost occurrences are casual) and been introduced and partly naturalized in several parts of the world (see the notes on the map). The species belongs today to the (almost) circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 208 and map 199).

Sparvvicker är en gammal, kulturgynnad växt som möjligen kan vara ursprunglig i en del synvända bergbranter i norra Halland. Den ettåriga och konkurrenssvaga arten växer dock främst i åkerkanter, på vägslänter och liknande ganska torra, gräsdominerade marker. Mera sällan finner man den på diverse ruderatståndorter, t ex grustag, utfyllnads- och stationsområden.

Åkerogräs, allm. på Hjälmarslätten, i Skogsbygden spridd–sälls., vanligast i åkerkanter, sandjordsträdor, diken, grustag och tippar etc. I mindre utsträckning sedd på skogshällar och i torrängar.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; troligen spridd i Nedre Skogslåglandets kulturtrakter; högre upp tämligen sällsynt. Liksom V. hirsuta, vilkens utbredning i stora drag är likartad, torde arten i Norr och Väst möta ett ogynnsamt temperaturklimat. Dess utbredning i Skandinavien mera uttalat sydlig än V. hirsutas. Utbredningstyp: S2.

Hardin 1838.

Sparvvicker växer i gles vegetation på torr, öppen, gärna sandig mark. Den påträffas oftast, i regel tillsammans med duvvicker V. hirsuta, på torrbackar, på och vid markhällar, på åker- och vägrenar, i busksnår samt på järnvägsområden och skräpmark. Förr var den ett vanligt åkerogräs i östra Småland (Scheutz 1864; jämför primäruppgiften), men numera ses den – till skillnad från duvvicker – endast sällan i åkrar.

Sparvvicker växer på torr, sandhaltig och blottad mark. En majoritet av fynden (ca 65 %) är gjorda i torrängar, ohävdade eller extensivt betade. Växten dyker gärna upp när röjningar skett och jorden ligger bar. Ruderatmark som stentippar, dammvallar och jordhögar utgör ca 20 % av växtmiljöerna medan åkrar och trädor står för endast 15 % av fynden. Ofta delar sparvvicker sina lokaler med den mer frekvent förekommande släktingen duvvicker V. hirsuta.

Sparvvicker är vanligast förekommande på västra delen av Öland, från Räpplinge sn och söderut till S. Möckleby. Sparsammare är det med fynden på sydöstra Öland och längst uppe i norr i Bödas barrskogar. På Stora Alvaret och inom Mittlandet finns spridda fynd. En del av luckorna i utbredningsmönstret kan bero på lägre intensitet i inventeringen. Som åkerogräs förefaller sparvvicker idag mer sällsynt än släktingen duvvicker.

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Torr ängs- och gräsmark, främst på betade, sandiga ställen; även hällmark samt skogsbryn, åker- och körvägskanter. Vi vet inte hur länge sparvvicker funnits på Gotland; det finns inga uppgifter om arten förrän under 1800-talet, och då bara ett fåtal. Det kan inte uteslutas att den är inkommen så sent som omkring 1800.

Sparvvicker bedömdes av Johansson (1897) som ”Sälls.” med bara fem angivna lokaler, så arten ökade kraftigt under 1900-talet.

Sparvvicker växer solöppet på torr, gärna sandig och glesbevuxen mark på torrbackar, berghällar, i slänter, betesmarker, trädesåkrar och på vägkanter. Man finner den ofta tillsammans med duvvicker.

Sparvvicker är ekologiskt lik duvvicker och förekommer ofta tillsammans med denna på torr gräsmark, hällar och i vägkanter men är kanske ännu vanligare än den på sandig mark. Arten var förr vanlig som åkerogräs men har minskat till följd av den kemiska bekämpningen och förekommer nu mest i obesprutade åkrar.

Sparvvicker uppträder som ettårig i grund jord på hällar i sydvästbranten i Sjuberget, Alfta. Den gror där på hösten. 1–2 cm höga fröplantor övervintrar gröna. Blomningen börjar i skogsstjärnans tid, samtidigt som tall och en ryker. Det är då ofta vått av framsipprande vatten, men troligen kan växtplatsen bli mycket torr senare under sommaren. Även lokalen påUggaberg i Alfta har likartad karaktär, med följearter som stinknäva, tjärblomster och ljust kungsljus.

Förutom på dessa utpostlokaler mot väster har arten hittats på flera ställen på diverse kulturmark (och ett ställe på havsstrand), huvudsakligen i landskapets sydöstra hörn. I motsats till duvvicker verkar inte sparvvicker ha minskat.