strandkål

995 Crambe maritima L.

This sea-shore plant is restricted to Europe. It may be extinct at some of the localities on the British Isles. The localities in SW. Europe are uncertain. The population at the Black Sea is sometimes reported as C. pontica Stev. ex Rupr. C. maritima is occasionally cultivated and has escaped in inland parts of C. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 176.

Strandkål är ursprunglig. Den storvuxna, bredbladiga och blågrå arten växer oftast enstaka eller i mindre grupper ovanför högvattenlinjen på steniga/grusiga havsstränder, men ibland också på sand i skyddade lägen. Intensivt fårbete är negativt för arten.

Strandkål har ökat i frekvens under 1900-talet.

Strandkålen är flerårig och växer på urspolade gru­siga eller blockiga stränder, gärna på stormstrandvallar. Den upptäcktes i Sörmland först under 1950-talet. Arten befinner sig i Sörmland nära sin nordgräns i Östersjön. Närmaste lokaler är i södra Uppland där strandkålen fanns redan på 1800-talet, samt på Gotska Sandön och norra Öland. Den har i likhet med några andra havsstrandväxter ökat under 1900-talet. Förmodligen har koloniseringen skett med havsdriften från Gotland eller Baltikum. Strandkålen äts begärligt av kreatur och ökningen under 1900-talet beror nog delvis på det upphörda betet på öar och skär. Strandkålen frösår sig rätt fli­tigt på sina växtplatser men spridningen till nya lokaler har varit mycket långsam. Det är troligt att strandkålen långsamt kommer att öka i frekvens.

Västeuropa, Svarta Havet. I Sverige utefter kusten, nordligast i Uppland.

Ny bofast art; sannolikt spontant inkommen och etablerad på flera lokaler.

Strandkål är salttålig och växer nära driftvallen främst på klappersten- eller skiffergrusvallar, ibland på rena sandstränder. De flesta lokaler är ohävdade, några används som badplats och ofta är vegetationen i övrigt sparsam. Vid ett par tillfällen är den funnen i grusiga vägkanter nära havet. En röjd björksumpskog vid Västerstadsviken, Smedby sn, får anses vara den mest udda växtplatsen.

Strandkål är relativt sent inkommen till Öland med första fynd i början av 1900-talet. Idag har växten en nästan sammanhängande utbredning på sydvästra Öland, från Kastlösa sn i norr till Ventlinge i söder. Den har även börjat dyka upp på sandstränder längs östra Öland. Däremot har den ännu inte lyckats erövra den milslånga Bödabukten. En orsak till expansionen är att arten inkom relativt sent till Öland och därför ännu inte har hittat alla lämpliga växtlokaler. Strandkål gynnas av upphört strandbete, de saftiga bladen är begärliga för betesdjuren. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Hur kan strandkål sprida sig till nya växtlokaler? I en artikel (Sanyal & Guillaume 2015) beskrivs hur fröspridningen går till. Strandkål har en tvåledad skida där den nedre delen är steril och den övre innehåller ett frö. Fruktsättningen är god och en enda planta kan producera 20 000 frön! Torra grenar med fröskidor bryts av och blåser längs stranden där fortsatt framfart hindras av exempelvis plantor med krusskräppa Rumex crispus; där släpper strandkålen sina frön. Grenarna eller enskilda fröskidor kan också blåsa i väg till havs, flyta med strömmarna och på detta sätt ta sig över längre sträckor. Runt fröet finns en luftfylld, korkaktig vävnad som fungerar som en flytkudde. Studier har visat att fröna kan flyta mellan 14 dagar till 6 månader och behålla sin grobarhet efter att ha flutit omkring i saltvatten i åtminstone 4 månader.

Inkommen, bofast.

Troligen naturligt inkommen, bofast.
Grusiga och sandiga strandvallar, gärna tånggödda; ibland i klapper eller kalkflis. Johansson (1897) angav endast sex lokaler (förutom Anga, Norrlanda och Lummelunda, nämnda ovan, Faludden i Öja, St. Karlsö i Eksta samt Hammaren i Östergarn). Johansson (1907) kompletterade med ett fynd från Sankt Anna-udd, Gotska Sandön, Fårö, 1903 (KJ i VI). Englund (1942) markerade fyra fynd på utbredningskarta (Gotska Sandön ej besökt): Klintehamn i Klinte, nära Natviksudden i Östergarn, Väskinde och på ön Sildungen i Gothem. På de tidigare kända växtplatserna såg han inte strandkål under sina inventeringar 1928–36. Strandkål har även rapporterats från Ljugarn, Ardre, 1930 (Fröman 1930), men fanns bara detta år enligt Englund.

Arten har förmodligen kommit in sent till ön och under de senaste drygt 100 åren spritt sig till vissa delar av Gotland, mest på norra delen av huvudön samt Fårö och Gotska Sandön. På en del tidigare lokaler har den bara varit tillfällig. Den är fortfarande ovanlig och har bara ett fåtal lokaler på öns västra kust söder om Stenkyrka; på den östra kusten saknas noteringar från Öja till Burs, och från Katthammarsvik i Östergarn till Vägumeviken i Lärbro finns bara en lokal. Ett minskande strandbete kan ha bidragit till växtens expansion.

Strandkål är fridlyst på Gotland.

Pehr Kalm berättar mer om sin upptäckt i sin reseberättelse (Kalm 1746): "Strandkål, … en växt ej förr i Sverige sedd vilt växande, fann jag första gången på en liten holme, Lyngholmen kallad. I början gjorde jag ej stort väsende av den, emedan jag mente den vara vår vanliga kål, som där uppvuxit av några frön, ditkomne anten av något olyckat skepp eller annor händelse, men då jag litet koxade på den märkte jag strax till vad fårahus den hörde.”
Strandkål växer på havsstränder, framför allt blockstränder, men man kan även träffa på den på grusiga och sandiga stränder och ibland i skrevor bland klippor. Arten har blivit vanligare sedan föregående inventering, vilket troligen beror på det minskade strandbetet, eftersom strandkål är mycket begärlig för djuren och dessutom är en storvuxen, flerårig art som klarar måttlig igenväxning.