Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Sektionen Palustria är dåligt representerad i Bohuslän. Endast fyra småarter är kända från landskapet. De flesta av dessa har smala och sparsamt flikade blad. Alla växer på låglänta strandängar och de flesta är sällsynta.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1921 Taraxacum, the section Palustria Dahlst.
This section with 56 apomictic taxa (Fl. Eur. 4/1976, p. 336 f.) occurs mainly in C. Europe but has also spread towards N and SE. The map is uncertain.
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Strandmaskrosor växer på ganska fuktiga havsstrandängar, gärna i tuvor på hårt betad mark.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
En enda strandmaskros är känd från landskapet, jämtlandsmaskros T. crocodes Dt. Den nämns först av Dahlstedt (1928) från en plats "mellan Långå och Funäsdalen" (i Hede, Ljusnedal eller Tännäs). Belägg samlat 1900 av Andersson & Birger finns i S. Lokalen, som möjligen är identisk med den som nämns av Stenberg (1959), torde ha legat vid Ljusnan eller Lössen och är nästan säkert förstörd genom vattenreglering. Detta gäller också två lokaler vid Ljusnan nedströms Ljusnedal (förmodligen 17C 7h, Stenberg 1959).
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Komplex av apomiktiska arter av vilka endast de två följande påträffats i landskapet.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Strandmaskrosorna representeras i Småland av tio arter. De allra flesta växer i Småland på fuktiga strandängar vid havet; någon enstaka förekomst på kalkrik fuktig mark i inlandet finns också. Flera av arterna har mycket små totalutbredningar och verkar vara på tillbakagång på grund av minskande bete. Dessa arter har ett högt skyddsvärde. Även den vanligaste arten, östersjömaskros T. balticum, är en god indikator på artrika lokaler med lång kontinuitet i hävden och förtjänar därför uppmärksamhet.
Sektionen är inte homogen. De flesta av våra arter är visserligen närbesläktade (och svårskilda!), men två arter, sumpmaskros T. intercedens och Langes maskros T. langeanum avviker genom att ha röda frukter (som sandmaskrosor T. sektion Erythrosperma). Av dessa har Langes maskros starkt flikiga blad och förekommer gärna på relativt torra lokaler; kanske hör den snarare hemma bland sandmaskrosorna. – En tredje artgrupp inom sektionen representeras av flottmaskros T. subalpinum; den påminner till grovlek och bladsnitt om en ogräsmaskros och växer i mera sluten, frodigare vegatation.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Strandmaskrosorna utgör en lätt identifierbar grupp av småväxta arter med smala blad och uppåtriktade yttre holkfjäll. De växer på mer eller mindre fuktig mark och är ett vanligt inslag i fuktängar och vätar på alvaren, i sjömarkerna samt lövskogsområdenas öppna kärr och fuktängar. Strandmaskrosorna förekommer främst i hävdade och ogödslade miljöer och är därmed en indikator för naturvårdsintressanta fuktiga gräsmarker. Det finns betydligt fler lämpliga miljöer på Öland jämfört med fastlandet, där strandmaskrosorna uteslutande förekommer på havsstrandängar. 10 eller möjligen 11 arter har påträffats på Öland. Den monografi över sektionen som tagits fram är till god hjälp när man vill lära sig sektionen (Kirschner & Štěpánek 1998). Mer lättillgänglig är genomgången av de svenska strandmaskrosorna (Rydberg 2003). Sedan artikeln skrevs har ytterligare någon art hittats i Sverige men inte på Öland.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Av arterna i denna sektion är elva kända från Gotland. De växer i fuktig till blöt ängsmark eller i periodvis översvämmad mark, såsom vätar vilka kan stå helt under vatten vintertid men vara kruttorra under sommaren.
Strandmaskrosor har smala blad, ofta grunt (eller inte alls) tandade. Detta sammanfattades kärnfullt av Linné (Linnæus 1745b) från Öland 1741: ”Taraxacum wäxte uti en äng med hela blad, utan den minsta tagg, til formen linearilanceolata”. Från Gotland rapporterades strandmaskrosor först av Wahlenberg (1806) som en form av maskros Leontodon Taraxacum β) palustre: ”i Elene myr vid Roma; i Lilla Wede äng” (Elene myr låg nära klostret i Roma; L. Vede ligger i Follingbo). I början av 1900-talet började olika former urskiljas som arter, först strandmaskros T. palustre (nu T. suecicum) och östersjömaskros T. balticum (Dahlstedt 1905). Ett par år senare (Dahlstedt 1907) introducerades två underarter till strandmaskros, ssp. lissocarpum (slätmaskros T. lissocarpum) och ssp. concolor (kalkmaskros T. decolorans), och Lindberg (1908) introducerade namnet Palustria som sammanfattning för arterna strandmaskros och östersjömaskros. Sektionen Palustria fick en fullständig beskrivning av Dahlstedt (1928).
Arterna på Gotland har en utbredning som är begränsad till östersjöområdet (östersjömaskros söderut till mellersta Tyskland) och södra och mellersta Sverige, och deras växtplatser finns i naturlig miljö. De är otvivelaktigt ursprungliga arter.
Arterna i Sverige finns beskrivna och illustrerade hos Rydberg (2003).
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Med sina smala blad, oftast nerliggande eller bågböjda stjälkar och tilltryckta ytterholkfjäll bör denna sektion inte ha förbisetts under den tid de blommar. Strandmaskrosor växer i kalkhaltiga, fuktiga naturliga betesmarker. De är hotade av upphörande hävd och igenväxning och har troligen minskat kraftigt. De flesta arterna är upptagna på hotlistan. Sällsynta i betade kalkfuktängar på Falbygden och Kinnekulle. 24 lokaler i 13 rutor. 7 av sektionens arter är funna i landskapet.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige upp till mellersta Norrland, vanligast i de östra delarna av Göta- och Svealand. I Sörmland sällsynta, sannolikt starkt minskande. Strandmaskrosorna växer på fuktig mark, oftast på havsstrandängar. Tidigare förekom de även på kalkrika fuktängar i inlandet. Genom upphörd slåtter samt genom dikning och uppodling av fuktängar har flertalet arter inom gruppen försvunnit.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandmaskrosorna är lätta att känna igen på sina smala, oftast oflikade blad och på de yttre holkfjällen, som är stora, ofta äggrunda och upprätta, nästan liggande mot holken. Arterna är starkt knutna till naturliga fuktängar och havsstränder, nästan alltid på kalkrik mark. Endast östersjömaskrosen kan förekomma på obetad mark.
Fem småarter kända från Uppland. 146 kartblad, 293 kvadranter.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strandmaskrosor är en liten grupp som totalt omfattar 14 kända arter i Sverige. De skiljer sig från flertalet maskrosor genom att de ofta växer fuktigt och föredrar ogödslade gräsmarker eller naturliga strandmiljöer. Gruppen uppgavs förekomma flerstädes på havsstränder i Gävletrakten 1848 och 1863. Under inventeringen har de ursprungliga arterna östersjömaskros och strandmaskros urskilts.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandmaskrosor växer på fuktig mark. Flertalet arter finns i södra Sverige och Mälardalen. De växer ofta på rik mark och är beroende av att mera högvuxna arter hålls undan genom bete eller årliga översköljningar av högvatten.
