säfferot

Växtplatser är helst kalkrika torrängar, hällkrön och springor i kalkberg, kalk- och alunbrott, åkerholmar och backberg, hagar, grustag, vägkanter, banvallar och gravrösen etc. Rika bestånd har noterats vid Järnäs gård i Götlunda, ca 30 m² 1974, och mellan Yxta och Kumla i Hovsta på en lång sträcka längs vägen 1991 (Sundkvist).

Ett par uppgifter kan tolkas som odling av växten: ”Lanna i en täppa vid vägen” (Gellerstedt 1852) och ”växer vid väggar där den en gång planterats” (1920, O. Wijkström enl. Broddeson ms).

I UPS finns ett ex från Varberg insamlat 1937 av K. F. Hillström. Uppgifter om ståndort och andra förhållanden saknas. Odlad? Etikettförväxling?

Säfferot är en kalkgynnad art med huvudsakligen östlig utbredning.

Tämligen allmän-spridd på Mälarslätten; N härom snabbt sällsynt, i Bergslagen två lokaler på kalkrik mark. Sydlig-sydöstlig totalutbredning Starkt beroende av kontinentala klimatförhållanden. Utbredningstyp: S4.

1398 Seseli libanotis (L.) Koch

Syn.: Libanotis montana Cr.

This polymorphic, Eurasiatic species includes some subspecies, e. g. subsp. libanotis mainly in C. Europe, replaced eastwards by subsp. intermedium (Rupr.) P. W. Ball, subsp. condensatum (L.) Rchb. fil. And subsp. sibiricum (L.) Thell. and, in Japan, subsp. japonicum (Boiss.) Hara. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 313.

Säfferot har en kontinental utbredning i Centraleuropa och vidare österut ända till Sibirien och Japan. I Sverige har den en östlig tyngdpunkt i landskapen Östergötland, Södermanland, Uppland samt på Öland och Gotland; västliga utpostlokaler finns i Västergötlands kalkområden.

Säfferot växer på solexponerad, torr och kalkrik mark. Vanliga växtplatser är ohävdade eller svagt betade torrängar, vägrenar och åkerkanter. Den kan även växa på skiffergrusvallar vid havet. Längs den gamla sandiga banvallen mellan Penåsa–Skärlöv, Kastlösa och Hulterstad sn, finns flera rika lokaler. Sällsynt är säfferot funnen i grusalvar med för övrigt mycket sparsam vegetation.

Säfferot växer främst inom två områden på Öland. Dels finns en nordlig förekomst på östra sidan av Öland, från Högby sn och söderut till Bredsättra. Flera av dessa lokaler ligger i anslutning till de ordar (uddar) som går ut i havet i nordvästlig–sydostlig riktning. Därtill finns en sydlig förekomst längs gamla banvallen nära Skärlöv, Hulterstad sn, och vidare söderut mot Mellby, Segerstad sn. Även på skiffergrusvallar vid havet väster om Albrunna, S. Möckleby sn, finns vidsträckta och rika bestånd. Däremot har de gamla lokalerna i de östliga socknarna Runsten, Gårdby, Sandby och Stenåsa försvunnit. Orsaken till tillbakagången är att flera förekomster utmed banvallen omfördes till åker när järnvägen på Öland lades ner 1961. De trädor och grusiga åkrar där den förr växte är numera övergivna och igenväxta eller tallplanterade, ibland omförda till betesmark. Rikard Sterner anmärkte att säfferot på ett egenartat sätt håller sig till de mest skogfattiga områdena på Öland, det gäller än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Säfferot känns igen på att plantan är tydligt hårig, den kraftigt fårade stjälken och de borsthåriga frukterna. Flera ovanliga insekter är knutna till säfferot som gotländsk säfferotsplattmal Depressaria nemolella, större säfferotsplattmal Depressaria libanotidella och fyrpunkterad plattmal Agonopterix quadripunctata. Larver av större säfferotsplattmal lever monofagt på blad, blommor och tunna stjälkar av säfferot. Slutresultatet kan bli att hela plantan gnags ner vilket drabbade plantorna 2016 på en rik lokal nära Mellby, Segerstad sn.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torra vägkanter, torrängar, torr ängsmark och kalkbackar, i tunn jord på hällmark. Säfferot hyser en viss förkärlek för stenig mark: stensträngar, husgrunder i torra ängen, grovt grus i åkerkanter eller trädesåkrar. Ibland bildar den stora bestånd. Från Karlsöarna, där den först påträffades, har vi inga senare uppgifter än Säve (1837). Kanske undanträngdes den av betet under 1800-talet.

Enligt Johansson (1897) ”Mest utbredd på ö. sidan och i de nordligaste socknarna”. Omdömet är giltigt även i dag.

Säfferot är en gammal kulturföljeslagare. Den har troligen kommit in med tidigt jordbruk, kanske redan under järnåldern. Arten angavs första gången 1833 av K.F. Thedenius. Han noterade arten i Gävle på »backar mellan Holmsund och Brynäs«. I Gävletraktens växter uppges den finnas flerstädes. Totalt finns ca tio gamla lokaler. Säfferoten har minskat starkt genom upphörande hävd och expanderande bebyggelse. I Gävle finns nu bara spillror kvar av den tidigare utbredningen. Rika förekomster finns dock fortfarande i byn Grinduga.