Ursprunglig.
Mest i lövskog och ängen, ofta vid stensträngar och järnåldershusgrunder, men även i dikeskanter, skogsbryn, kalkbranter och gräsmark. Ovanligare i kulturpräglade miljöer; någon gång funnen i f.d. trädgårdar och på kyrkogårdar, oftare på soptippar och skräphögar. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär dagens frekvens tämligen allmän.