Ursprunglig.
Lövskog och ängen, sandig (ibland ljungklädd) gräsmark, gläntor, stig- och körvägskanter i gles sandig tallskog, ofta på kalkunderlag, någon gång i frodigare, örtrik kalktallskog, frisk tallskog och ängsbarrskog. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, men nämnde bara 18 lokaler. Andra, äldre fynd finns från ytterligare 11 växtplatser. Vippärt ökade möjligen under 1900-talet, efter det att betet på utmarkerna upphört eller avtagit.