långstarr

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Långstarr växer på torr till ganska torr mulljord. Den växer gärna i sydsluttningar, ibland solöppet men helst i måttlig eller rentav ganska djup skugga. Man finner den i lövbackar och bryn, särskilt med ek och hassel, i lövklädda bergbranter och i buskrika betesmarker liksom i torrängar samt på åkerrenar och vägkanter. Arten är troligen beteskänslig och har sannolikt ökat under 1900-talet på grund av igenväxningen.

Långstarr växer på torr, kalkrik mark i glesa löv- eller tallskogar där den främst påträffas i skogsbryn, glesa snårmarker och utmed stigar. Men den är inte främmande för kulturpåverkade miljöer och ses även i betesmarker, vägrenar, åkerkanter, gräsmattor och rösen med kalksten. När tidigare täta skogar röjs och omförs till betesmarker kan den dyka upp tillfälligt.

Utbredningen sammanfaller med områden med rikare skogar och följaktligen saknas långstarr på det skogfattiga sydöstra Öland. På Stora Alvaret och i de magra barrskogarna längst upp i norr är det av lättförklarliga skäl glest med fynden. Långstarr gynnas av den förbuskning som skett av landskapet så länge igenväxningen inte går alltför långt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Mest i lövskog och ängen, ofta vid stensträngar och järnåldershusgrunder, men även i dikeskanter, skogsbryn, kalkbranter och gräsmark. Ovanligare i kulturpräglade miljöer; någon gång funnen i f.d. trädgårdar och på kyrkogårdar, oftare på soptippar och skräphögar. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär dagens frekvens tämligen allmän.