Gammal kulturföljelagare.
Karaktärsart på vägrenar; även vanlig på åkerrenar, åkervägar, ibland i åkrar, trädor, ruderatlika torrängar, gårdsmiljöer. Vildmorot trivs under ljusa och torra förhållanden. Arten förekommer även i en växtmiljö av helt annat slag, på hällmark, i synnerhet på grusig, lerig alvarmark, där den kan vara mycket småvuxen och kan påträffas både i betad och i obetad mark.
I dag förekommer vildmorot, liksom 100 år tidigare (Johansson 1897), ”Allest.”, och med närvaro i mer än en tiondel av provrutorna är den en av de vanligare växterna på Gotland.
Första fynd
Linné (Linnæus 1741 nr 25): ”Burswiken på Gotland”. Han skriver: ”Roten är ganska smal och hwit, af denna äro wåra trägårds Morötter genom culturen producerade. Fröen brukas på Apothequen.” Insamlad 1701–02 av Münchenberg (i övers.): ’i ängar och åkrar’, bestämd av B. Pettersson som ssp. silvestris, dvs. vildmorot.
I fynden från Vallhagar i Fröjel (Helbæk 1955) ingick vildmorot, som alltså fanns på Gotland redan under järnåldern. Troligen var den redan då ett ogräs i åkrarna, av vilket man tog till vara fröna vid skörden.
Utbredning
Allmän, 175 kartblad. Provrutor: 10,7 %.
