Ursprunglig.
Fuktiga strandängar (gärna i diken), längre inåt land främst i diken och kanaler; även fuktmarker, bäckar och grustag. Fynden under Projekt Gotlands flora har klar tyngdpunkt på Sudret och längs västra kusten norrut till Tofta. Englund (1942, inventeringar 1928–36) fann blankstarr på 42 strandavsnitt, mest på öns sydvästra del från Vamlingbo till Västergarn, samt på fem lokaler på de sydöstra delarna från Grötlingbo till Lau. Dagens utbredningsbild motsvarar den hos Englund, men antalet rutor med kust (innehåller inte enbart stränder) är dubbelt så många, varför blankstarr troligen har ökat sedan 1930-talet. En möjlig orsak kan vara det minskade betet på strandängarna, vilket åtminstone under en tidsperiod kan gynna denna rätt grovvuxna art.