kärrknipprot
Epipactis palustris
Mer information om arten

Ursprunglig.
Kärrknipprot föredrar soliga, kalkrika, fuktiga platser, t.ex. källmyrar, kalkgräsmyrar, agmyrskanter och dynkärr; mer kulturpräglade biotoper är diken och övergivna grustag. Den växer ofta i täta bestånd.

En vit färgform där blommorna saknar både det röda och det gula färginslaget är inte så ovanlig (Fries 1932, Rosvall 1976, Larsson 1994) och har noterats från bl.a. Sundre, Lojsta, Mästerby, Follingbo, Hejdeby och Endre. Ovanligare är en form där hela kalken är kraftigt rosafärgad, Valar i Öja, 1974 (Larsson 1994).

Johansson (1897) beskriver kärrknipprot som allmän; vi gör samma bedömning i dag. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var kärrknipprot en av de mest registrerade arterna (på 16:e plats med 114 noteringar; vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 noteringar). Däremot noterades kärrknipprot bara från 6 provrutor (0,7 %); de biotoper där den växer upptar en så ringa areal att de slumpade provrutorna inte ofta hamnar på dem.

Första fynd

Linné (Linnæus 1745b, ”Helleborine flore albo”, 20 juli 1741): från Vibble i Västerhejde. Denna uppgift accepteras av Johansson (1897) som kärrknipprot, eftersom en av Linnés kollekter i London, nr 1057.2, inlagd under Serapias, med namnet ”Helleborine” skrivet längst ner på arket och ”alba” skrivet precis under växten är kärrknipprot (Hartman 1852 s. 311).
Med full säkerhet först hos Wahlenberg (1806, som ”Serapias longifolia”): ”på våta ängar allestädes”.

Utbredning

Allmän, 161 kartblad.

karta