Ursprunglig.
Fuktiga till våta miljöer, såsom agmyrkanter, djupare vätar, fukthål, löv- och sumpkärr, träsk-, å- och bäckkanter, diken, kanaler, f.d. grustag och dammar. Martinsson (1977) nämner bunkestarr som dominant art i ”öppet sumpkärr av högstarr-ört-typ”, med en uppskattad areal av 1 285 hektar på Gotland, ”kärr av högstarr-typ” (ca 45 hektar) samt ”dvärgvassar av bunkestarr-typ” (ca 45 hektar).
Konstant frekvens sedan slutet av 1800-talet, då den betecknades som ”Allm.” (Johansson 1897).
Första fynd
Hartman (1820, som Carex stricta). Enligt Johansson (1897) kan Wahlenbergs (1806) C. acuta ha avsett bunkestarr, men Wahlenbergs frekvens, ”tämligen sällsynt”, förefaller passa in bättre på vasstarr C. acuta.
Möjligen kan Linnés uppgifter (Linnæus 1745b, 25 juni, 26 juni 1741) från Landträsk i Martebo samt Stenkyrka–Hangvar ha avsett bunkestarr. I reseberättelsen beskrivs starrbeståndet som ”några stora gröna Tufwor” och identifieras med blåsstarr Carex vesicaria från hans tidigare resa till Lappland. Men i registret får arten namnet Carex cespitosa, med artnummer för denna art från Flora Svecica (Linnæus 1745a). Detta namn kunde då förutom tuvstarr (nuvarande namn C. cespitosa) ha använts för bunkestarr C. elata och hundstarr C. nigra. Av dessa tre arter förefaller bunkestarr, som gärna växer i stora tuvor, vara den mest sannolika.
Tidigast belagd från Hellvi, på en holme i Fardume träsk 1852 (Wö i UPS, som C. cespitosa). Samma år, men tre veckor senare, även samlad i Hörsne (Wö i VI).
Utbredning
Allmän, 166 kartblad. Provrutor: 1,9 %.
