Ursprunglig, även inkommen.
Öppna till halvslutna, oftast friska till fuktiga miljöer: betesmark, näringsrika åar, bäckar, diken och stränder, gårdsmiljöer, invid byggnader, på skräphögar och liknande; även trädgårdsogräs. Ännu in på senare hälften av 1800-talet uppfattades tomtskräppa som tämligen sällsynt; Eisen & Stuxberg (1869) tillade blott fyra lokaler utöver dem hos Rosén & Wahlenberg (1821): Alskog, Klinte (som R. divaricatus), Hörsne och Fleringe. Johansson (1897) angav tomtskräppa som ”Allm.”, förekommande från Sundre till Fårö. Om detta representerade en verklig, stark ökning av frekvensen under 1800-talets senare del eller om tomtskräppa tidigare varit förbisedd kan vi inte avgöra. Skillnaden mellan Johanssons uppgifter och dagens situation beror nog mest på olika bedömningskriterier.

Tomtskräppa omfattar på Gotland enligt dagens uppfattning (Snogerup 1991 och i Jonsell 2000) tre underarter, tandad tomtskräppa ssp. obtusifolius, slät tomtskräppa ssp. sylvestris samt mellantomtskräppa ssp. transiens. Att döma av belägg, från senare hälften av 1800-talet (i UPS, granskade av S. Snogerup 1989–90), var ssp. sylvestris då den vanligaste underarten. Underarterna har bara undantagsvis noterats under Projekt Gotlands flora; kanske utgörs även i dag merparten av fynden av ssp. sylvestris. Johansson (1910b) angav bara två lokaler för denna underart (Etelhem och Klinte), men han avgränsade den troligen snävare än vad man gör i dag).