åkervicker
Vicia sativa
Mer information om arten

Åkervicker är mycket mångformig.
Numera ser man åkervicker som en art med tre underarter: liten sommarvicker ssp. nigra (synonym: var. bobartii), stor sommarvicker ssp. segetalis och fodervicker ssp. sativa. Linnæus (1755) behandlade komplexet som en art, Vicia (sativa), med en form β (med bl.a. namnet Vicia angustifolia), med smalare småblad. Hos Hartman (1820) urskildes liten sommarvicker som en egen art (V. angustifolia) och stor sommarvicker fördes upp som en form av V. sativa (V. sativa β segetalis). I senare upplagor av Hartmans flora behölls uppdelningen av åkervicker i två skilda arter, fodervicker V. sativa och sommarvicker V. angustifolia, men stor sommarvicker uppfattades nu som huvudformen av V. angustifolia, medan liten sommarvicker kallades V. angustifolia β Bobartii. Även i Sveriges Flora av Neuman & Ahlfvengren (1901) räknades sommarvicker som en skild art som omfattade två varieteter: segetalis (stor sommarvicker) och Bobartii (liten sommarvicker).

Detta synsätt slog emellertid inte helt igenom, och under en stor del av 1900-talet räknade man med två arter: fodervicker och sommarvicker, den senare utan uppdelning. Tredelningen kom åter i bruk i slutet av 1900-talet, men inom Projekt Gotlands flora uppmärksammades detta sent, och stor sommarvicker rapporterades ofta felaktigt som fodervicker. 31 % av rapporterna under Projekt Gotlands flora är bara bestämda till arten åkervicker, 27 % är bestämda till liten/stor sommarvicker, 7 % till liten sommarvicker och 34 % till stor sommarvicker. Huvuddelen av rapporterna rör troligen stor sommarvicker.

Första fynd

Wahlenberg (1806): ”Här och der”. Åkervicker samlades redan 1701–02 av Münchenberg med kommentaren (i övers.): ’på åkrar’ (jfr Johansson & Larsson 1996), men det insamlade exemplaret var troligen odlat.

Utbredning

Tämligen allmän, 156 kartblad, 635 km2-rutor.

karta