Ursprunglig.
I diken och bäckar, stränder och fuktig ängsmark. Ofta i rika, starkt doftande bestånd. Vattenmynta varierar i doft, storlek och hårighet; Johansson anför exempelvis f. villosa för en tätt hårig form, samlad redan 1841 vid Storugns i Lärbro (P.C. Afzelius i VI).

Vattenmynta representeras i Sverige av två underarter, vanlig vattenmynta ssp. aquatica och strandmynta ssp. litoralis. Från Gotland föreligger säkra uppgifter bara om vanlig vattenmynta. Afzelius (1844) uppgav M. aquatica β nemorosa och γ odorata från Storugns i Lärbro 1841 resp. Bro kyrka och Lummelunds bruk. Dessa namn användes för kala former av vattenmynta. Eventuella belägg tagna av Afzelius har emellertid inte påträffats.

Vi bedömer vattenmynta som allmän, vilket kanske innebär en smärre minskning jämfört med Wahlenbergs (1806) ”Alle-städes” och Johanssons (1897) ”Mycket allm.”.