luddkrissla
Pentanema britannica
Mer information om arten

Ursprunglig.
Öppen, frisk till fuktig mark: strandängar och alvarmark (ofta betad), vid vätar och kalkgräsmyrar. Det förekommer även kalare former av arten (med odlat ursprung) på ruderatmark. Sådana har blivit funna i 5 km2-rutor under våra inventeringar.

Englund (1942) hade 22 inprickade fynd på öns stränder efter sina inventeringar 1928–36, nästan enbart på sydöstra Gotland, från Hamra till När. Han ansåg att arten var ursprunglig på övre delen av strandängarna. Luddkrissla växer ofta i stora, utbredda bestånd. Arten är rikligast i kustnära områden på södra och västra Gotland samt på Fårö; på norra huvudön är den närmast sällsynt. Dagens frekvens och utbredning stämmer bra med 1800-talets: ”På n. Gotl. sälls.; på s. h. o. d.” (Johansson 1897).

Första fynd

Linné (Linnæus 1741 nr 85): ”i Diken mellan Åkrarna” vid Burgsviken 1741. Mer exakt angiven lokal: nära Botvide i Öja (Linnæus 1745b, 11 juli 1741). I båda fallen uppgavs arten felaktigt som strandloppört Pulicaria dysenterica; jfr Hartman 1820). Klarläggande är följande text på en kollekt av luddkrissla från 1816: ”Öja, vid Botvede der Linné tog sin Inula dysenterica” (J.P. Rosén i UPS vid. J.T. Johansson 1980).

Utbredning

Tämligen allmän, 286 km2-rutor. Provrutor: 1,3 %.

karta