Förvildad, kanske även inkommen, bofast.
Vanlig i kyrkogårdarnas gräsmattor (rapporterad från fler än 60 kyrkogårdar); även i gräsmattor och häckar i trädgårdar och parker, ibland på ruiner, kalkberg och hällmark. Luktviol klarar gräsklippning bra, och den är också torktålig. Luktviol påträffas ibland med vita blommor, t.ex. Rute, Fardume, i frisk lövskog ca 2005 (1685-- 6412-- JP) och Bunge kyrkogård 1995 (16910- 64189- JP). Även rödlila blommor förekommer då och då, exempelvis på St. Karlsö, Eksta, och i Fröjel (GI; Larsson 1994).

Johansson (1897) skrev att luktviol var sällsynt. I dag är den betydligt vanligare och är mycket väl etablerad på Gotland. I de flesta fall är den nog förvildad med frö från planterade exemplar, men det är möjligt att den, exempelvis i kyrkogårdarnas gräsmattor, har kommit in med gräsfrö.