Ursprunglig.
Havsstränder, på låga strandängar i skonor och grusiga ytor fria från annan växtlighet. Englund (1942, i övers.) skriver: ’Med sin utomordentligt kraftiga pålrot motstår den utmärkt vattnets eroderande verkan. Ofta ser man arten med frispolad överdel på roten eller att växten lyfter sig själv och den närmaste omgivningen horstaktigt upp ur skonan. [---] Ej sedd på tånggödslat underlag utan ersätts i så fall av Spergularia salina.’

Johansson (1897) angav bara fem växtplatser för havsnarv, men den var säkerligen redan vid denna tid vanligare än så. Englunds karta (1942, inventeringar 1928–36) visade i huvudsak samma bild som i dag, om än något mer detaljerad (106 lokalprickar). Man får intrycket av en stark konstans.