Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig eller grusig miljö: torrängar, gräsmark, sandfält, hällmark, gles barrskog eller hällmarksskog, klapperstränder och strandvallar utom räckhåll för havsvattnet, också sandhed nära stranden; även stigar och vägrenar. Den ganska höga andelen provrutor med backglim visar att arten är allmän på Gotland. Detta stämmer också med Johanssons (1897) bedömning ”Allm.”.

På Gotland förekommer två varieteter av backglim: vanlig backglim var. nutans och kal backglim var. infracta. De har inte systematiskt noterats var för sig under Projekt Gotlands flora. Vanlig backglim är rapporterad från 24 kartblad, 78 km²-rutor och kal backglim från 13 kartblad, 65 km²-rutor. I trakter där berggrunden utgörs av hård kalksten förefaller kal backglim att vara minst lika frekvent som vanlig backglim; en detaljinventering i Stenkyrka och Hangvar (TK) visade på nästan exakt samma spridning. Generellt är kal backglim snävare i sitt biotopval än vanlig backglim, mer knuten till hällmarksområden och därför inte lika jämnt spridd över hela Gotland.

Båda varieteterna torde vara ursprungliga på Gotland. Kal backglim angavs först av Säve (1837, som β glabrior) från Snäckgärdet i Visby samt Lummelunda. Den samlades i Lummelunda av C. Säve, troligen på 1830-talet (i VI).

Plantor med mer eller mindre rosaaktiga blommor förekommer här och där (Larsson 1994). Fries (1932) uppgift om ”flor. rubr.” från Buttle och Väskinde refererade troligen till plantor med starkare rött i blomman.