Ursprunglig. 
Växer på sand och moränmärgel i skyddade vikar med grunt vatten utanför strandängar; även i fuktgropar längre upp på landstranden. På havsstrandängarna ingår blåsäv som dominant inslag i ”havsvegetation av bladvass/säv-typ”, med 45 hektar (Martinsson 1997). Blåsäv växer ofta tillsammans med havssäv S. maritimus, men då oftast något innanför, mot land. Blåsäv är tånggynnad, men inte beroende av detta näringstillskott (Englund 1942). Av växtplatserna finns knappt hälften i inlandet, där blåsäv hittas i sumpkärr, bäck- och åkanter, bryor, diken, kanaler, dammar och grustag.

Efter sina inventeringar 1928–36 har Englund (1942) prickar på 231 avsnitt längs öns stränder jämfört med 317 km²-rutor vid öns stränder under våra inventeringar. Även om växtplatserna i dessa rutor inte med säkerhet finns på själva havsstranden kan en viss ökning ses under slutet av 1900-talet.

[Schoenoplectus (Scirpus) carinatus:
Hartman (1864) och Eisen & Stuxberg (1869) från Gamlehamn i Visby samt Matsson (1895) från Silte förs efter kontroll av kollekter av Johansson (1897) till blåsäv S. tabernaemontani.]