Ursprunglig.
Beståndsbildande i näringsrikare insjöar, dammar, igenväxande havsstrandängar (med sötvattensutflöde) i skyddade lägen; även åar, bäckar, diken, kanaler och annan våt mark. Martinsson (1997) angav vass som ett dominerande inslag i ”kärr av vass-säv-typ”, med en uppskattad areal av 258 hektar på Gotland. På havsstrandängarna ingår vass som dominant inslag i ”havsvegetation av bladvass/säv-typ”, med 45 hektar.

Vass ökade i frekvens under 1800-talet; Wahlenberg nämnde den bara från östra sidan av ön, medan Johansson (1897) bedömde vass som ”Täml. allm.”. Arten gynnas av upphört bete och av utsläpp av näringsrikt vatten, vilket har bidragit till att den ökade i frekvens även under 1900-talet: ”Nu ha även talrika nya ståndorter tillkommit i kanaler etc., och arten har gynnats av den ökande näringstillförseln i vattendragen genom konstgödningen från åkrar etc. ... På havsstränderna torde den i stort sett vara nyinvandrad, i varje fall stadd i stark spridning. Detta är en följd av det minskande betet vid havsstränderna.” (Pettersson 1958). Vass har på senare tid också börjat etablera sig i kanterna av källmyrar, där källflödet inte är alltför starkt, kanske även det en gödningseffekt beroende på atmosfäriskt nedfall.