Ursprunglig.
Smörblomma växer i torr till fuktig ängsmark, i skogsbryn och i lövskog. Den är ofta riklig i något fuktig betesmark, då den ogärna äts av nöt. Smörblomma finns också i dikesrenar, vägrenar och vallar och sprids ibland med utkast av jord. Den höga andelen i provrutorna visar på artens utbredda förekomst i det gotländska landskapet. Johanssons (1897) ”Allest.” äger giltighet även i dag.

Den absoluta huvuddelen av underlaget för antal kartblad och andel av provrutorna utgörs säkerligen av vanlig smörblomma ssp. acris i typisk form med tilltryckt hårighet och smalflikiga blad. En form med kraftigare hårighet samt med utspärrade hår nertill och med bredare, inte lika djupt inskurna bladflikar uppmärksammades på 1840-talet. Den först kända lokalen fanns vid S:t Görans ruin i Visby. Denna form publicerades under namnet R. acris β velutinus av Hartman (1843). Troligen samma form uppgavs ett år senare från Lummelunds bruk (Afzelius 1844) under namnet R. lanuginosus. Detta är emellertid en helt annan art, som inte når Sverige.

År 1879 uppgavs R. acris *Steveni från Botvaldevik i Gothem (Hartman 1879). Lönnroth, som besökte fyndorten 1882 hänförde även detta fynd till R. acris β velutinus (Lönnroth 1882). Under detta namn rapporterades den håriga formen av K. Johansson (1897) från Öja, Hejde, Gothem, Visby och Lummelunda. Under Projekt Gotlands flora har denna form inte urskilts men är sedd exempelvis i Sockerparken i Romakloster, Björke.