Ursprunglig (?).
Öppen, torr, kalkrik, störd miljö, ofta med tunna jord-, grus- eller sandlager: hällmark, torräng, beten och körvägar; även ”myrkullar” av sand. Någon gång också i åkermark. Tydligt gynnad av markstörning, t.ex. genom körning med fordon eller tramp. Markskadorna underlättar etableringen, och tramp och körning kan också bidra till spridningen av raggarvens frön.

Raggarv har i dag spridda lokaler på Gotland, av vilka en del hyser flera växtplatser (se Petersson 1999c, där även utförligare uppgifter finns om lokaler, biotoper och abundans). På flera av de äldre lokalerna har arten visat en imponerande konstans, t.ex. på en torrbacke med sand över kalkhäll nordväst om kyrkan i Sjonhem från 1891 (KJ i VI; Johansson 1897) till 1996 (16623- 63772- JP). På Tofta skjutfält är arten rikligt spridd – där gynnas den möjligen av militärens slitage.

Raggarv kan möjligen vara inkommen på några av sina äldre lokaler, som låg på torra marker i odlingslandskapet (men ibland med hällmark i närheten). På hällmark ger arten intryck av att vara spontan och gammal, men vi kan inte utesluta att den, liksom exempelvis pimpinell och gotländsk haverrot, har vandrat ut från kulturmarken. Arten var dåligt känd under 1800-talet. Johansson (1897) angav raggarv bara från en lokal väster om kyrkan i Sjonhem och från Hau i Fleringe. I båda dessa områden fanns den fortfarande kvar under Projekt Gotlands flora. Raggarv ökade påtagligt under 1900-talet (även om många av de lokaler som upptäcktes under 1900-talet kan ha varit förbisedda tidigare).
Raggarv är fridlyst.