Förvildad, bofast. Tidigt odlad, förmodligen sedan 1600-talet (se Johansson 1998); odlas än i dag, men mer sällan. Förvildad och naturaliserad, troligen helt vegetativt spridd, i vägkanter, på gräsmattor, på kyrkogårdar, på jord- och skräphögar samt i ängen, ofta i utbredda, ej blommande bestånd. Blomning aktiveras efter omrörning, vägkantsskärning e.d.
Utbredningen av denna kulturspridda art avspeglar i stort sett vägnät och gårdar i de åkerbruksdominerade delarna av Gotland. Däremot är vildtulpan ovanlig inom öns skogsområden och i de östra och nordöstra delarna av huvudön; den saknas helt på Fårö och Gotska Sandön. Johansson (1897) anger arten som ”Förvildad flerst.”, vilket innebär att vildtulpan troligen ökade något under 1900-talet.
Första fynd
Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010). I tryck hos Leffler (ed. 1866, meddelad av G. von Cederwald) från Västerhejde och Stenkyrka (W. Mohlér). Samlad redan 1701–02 av Münchenberg, i detta fall dock troligen som odlad. Han kommenterade särskilt: ”Denna är den endaste, som här i landet luchtar wäl, och för luchtens skull plägar watn destilleras af henne.”
Utbredning
Mindre allmän, 91 kartblad, 268 km2-rutor.
