Ursprunglig.
Ofta riklig i starrdominerade kalkgräsmyrar (även med blåtåtel Molinia caerulea och älväxing Sesleria uliginosa), vätar, agmyrkanter, knappag- och axagmyrar, källmyrar, fuktängar, friska betesmarker, friska till fuktiga skogar, fuktiga havsstrandängar; även diken och grustag samt ofta antecknad i fuktiga ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var hirsstarr en av de oftast registrerade arterna (tredje plats med 205 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel). Hirsstarr utgör, enligt denna inventering, ett dominerande inslag i ”vät av slankstarr-typ” med en skattad areal av 578 hektar, samt ca 360 hektar i andra våtmarksmiljöer. Hirsstarr utgör också ett betydande inslag i ”kärr med diffus källpåverkan av axag-typ” (707 hektar), ”källkärr av Scorpidium-typ” (219 hektar), ”fuktäng av blåtåtel-typ” (174 hektar) och andra våtmarksmiljöer (ca 74 hektar). I agmyrar förekommer hirsstarr i en mer högvuxen och bredbladig form (Pettersson 1958 s. 48).

Hirsstarr saknas på Gotska Sandön. Johanssons (1897) ”Mycket allm.” beskriver även dagens situation. Den höga andelen i provrutorna visar också att hirsstarr är allmänt spridd i ett flertal fuktiga miljöer.